Skräckens högtid är äntligen här och det är dags för mig att tipsa om vad jag tycker att ni ska läsa för att komma i den rätta stämningen inför helgen. Vi går ut hårt med några faktaspäckade volymer för dig som vill veta mer om klassiska skräckserier och följer upp med en glädjande kavalkad av svenska skapare, något mina tidigare Halloweentips inte kunnat ståta med.

The Comics Journal Library Volume 8: The EC Artists
Entertaining Comics är med fantastiska tidningar som Tales From the Crypt, The Vault of Horror och The Haunt of Fear (för att bara nämna skräcktitlarna) ett av världens mest ihjälkramade förlag. När man läser serierna av Johnny Craig, Will Elder, Frank Frazetta och John Severin är det dock lätt att förstå varför. De kastar en väldigt lång skugga helt enkelt för att det här är tecknande (och i vissa fall även manus) på en extremt hög nivå. I den här boken får man grundliga och uttömmande intervjuer med de som gav EC den legendstatus de åtnjuter idag.

The Horror! The Horror! The Comic Books the Government Didn’t Want You to Read.
En annan och mer penibel del i varför EC Comics än idag läses och diskuteras ligger i att de fick ta den hårdaste smällen av häxjakten som serier utsattes för under 50-talet. Genom  Dr. Fredric Werthams bok The Seduction of the Innocent och ett sannskyldigt mediedrev övertygade man befolkningen om att orsaken till att ungdomar kom på glid gick att spåra direkt till serier som Crime SuspenStories, Startling Terror, Tales of Horror och Weird Chills. Några senatsförhör och bokbål senare instiftade man The Comics Code Authority och gjorde serieutbudet till något i alla avseenden blodfattigt.
För vissa är det här ett väl genomtröskat kapitel av seriehistorien. Men även de kan få mycket ut av Jim Trombettas bok som kombinerar återberättandet av de solkiga omständigheterna med faksimiltryck av serierna som hamnade på stupstocken och i brasan när det begav sig. På en bifogad dvd ger ett nyhetsreportage från 1955 exempel på hur man resonerade. Tur att samhället gått framåt sedan dess, annars kanske man även idag skulle hitta källan till våra problem i att ungdomar spelar för mycket tv-spel eller något annat lika barockt.

Omslag av Ben Stenbeck, interiörer av Peter Bergting.

Baltimore: The Witch of Harju # 1 – 3
Trots att jag litar på Peter Bergting som serieskapare , så fanns ändå en viss oro behäftad med denna första del av Mike Mignola och Christopher Goldens serie utan Ben Stenbeck, som stått för den visuella signaturen alltsedan starten. Men Bergting levererar i såväl bataljscener, monsterdesign och enstaka rutor som är så snygga att man vill förstora och rama in dem.
Det första kapitlet av Baltimores äventyr bortom den tidsram som förekommer i originalromanen utspelar sig i vårt grannland Estland. Omgiven av den monsterjägartrupp vi som hastigast fick stifta bekantskap med mot slutet av Chapel of Bones kommer Baltimore den titulära häxan på spåren när gruppen stöter ihop med en ung kvinna jagad av sin odöde make. Sedan brakar så sakteliga helvetet löst i den estniska småstaden.

Den svarta jorden: Vandrande stjärnor del 1
Känns som att Krantz verk är ute lite i samma ärende som Baltimore, där den svenska staden Falköping får samma omilda behandling som Europa i serien av Mike Mignola, Christopher Golden, Ben Stenbeck och Peter Bergting. Även här hamnar vi tidsmässigt någon gång i närheten av första världskriget i ett land präglat av armod och de sjukdomar som svept över världen i krigets kölvatten. Falköping får ta emot mängder av flyktingar som mer eller mindre bokstavligt lever i rännstenen. Mitt i allt detta härjar den seriemördare som fått tillnamnet ”Samlaren”.
Krantz senaste är en fascinerande och avig skapelse som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till. Ställer mig exempelvis frågande till valet att ha Christer Pettersson (en person som åtminstone till utseendet är lik den alkade mördaren som figurerade i Palmeutredningen) i en hjälteroll eller att det finns något lite slentrianmässigt över att katter återigen får en del i historien för att fara illa. Men så ska det väl också vara med skräckskildringar, att de ibland ska vara aningen obekväma för att vara effektiva. Och enbart Krantz makabra tuschsvärta gör att det här är något värt att kolla in.

1 000 ögon: Lovecraft
Jonas Andersson och Daniel Thollin har i sin senaste bok förlagt H.P. Lovecrafts noveller till Uppsala och vår samtid. Att skräckmästaren texter är högst formbara och kan tolkas på många olika sätt vittnar drygt 70 år av uppföljare  och bidrag till författarens mytologi i form av texter, serier, filmer, skivor, spel och annat. Det är likväl imponerande hur naturligt Andersson och Thollin transponerar berättelser som ”The Hound” och ”The Statement of Randolph Carter” till en ny världsdel och tidsålder utan att tappa känslan från originalen. Jag tror mycket beror på att de precis som Lovecraft byggt sin skräckgärning på att placera den välkända närmiljön i dialog med fasor bortom tid och rum.

Trackback-adress