Den här veckan tänkte jag göra en djupdykning i Avengers-träsket liknande den jag gjorde i maj månad och först ut är Jonathan Hickmans Avengers #29-34 (kommer ut i trade någon gång i november med titeln Avengers Vol. 6: Infinite Avengers).

Den här arcen är en del av Marvels sommar-event Original Sin men som trogen Avengers-läsare behöver du verkligen inte läsa eventet för att hänga med i svängarna. Om du älskar Original Sin och tänker sluka alla olika tie-ins som Marvel gödslar ut men aldrig läst en enda av Hickmans Avengers-titlar är risken att du blir förvirrad och besviken eftersom den här arcen bygger på förlopp som Hickman satte i rullning redan i början av sina runs med både Avengers och New Avengers.

I Avengers #1 (2012) väcks Steve Rogers av Tony Starks ljuva stämma för att inviga honom i planen om att Avengers behöver bli större och mer aktiva i världen. Cap tycker det låter som en bra idé men kan inte riktigt ruska av sig en mystisk bild av Reed, Namor, Black Bolt och Black Panther som fastnat på hans näthinna. Var det bara en konstig dröm? Avengers #29 börjar med att Cap plötsligt minns vad bilden betydde och han börjar koka av ilska när han förstår vad det innebär. I början på New Avengers (2013) försökte det nystartade Illuminati med Cap som medlem stoppa en kollision mellan vår värld och en alternativ värld med hjälp av Infinity Gauntlet. Försöket lyckades men alla stenarna i handsken förstördes (utom tids-stenen som försvann) och när Illuminati började diskutera att de skulle behöva förstöra flera liknande världar i framtiden för att skydda vår egen brast det för Cap, vilket fick till följd att Doctor Strange rensade Caps minnen av händelserna på Tonys order. Nu minns alltså Cap allting och jag skulle inte vilja vara i Tonys skor.

Hela den här arcen är egentligen Captain Americas egen och löser upp en del trådar i Hickmans skickligt spunna väv av skeenden och planer för serien som helhet. När Cap och en skara Avengers konfronterar Tony med Caps återuppväckta vetskap om att Illuminati återskapats och att de tänker ödelägga flera parallella världar för att skydda vår egen är det nästan som att läsa en repris på gamla förträffliga Civil War med det enda undantaget att alla är emot Tony. Under den oundvikliga striden mellan dessa Avengers och ett gäng av Tonys fjärrstyrda rustningar framträder plötsligt tids-stenen i Caps hand och slungar hela teamet på en hissnande tidsresa in i framtiden. Här får de se följderna av Caps och Tonys försök att bygga en Avengers-värld genom årtusendena men de blir också varse att jorden verkar ha överlevt alla kollisioner med parallella världar vilket ger Cap en del huvudbry. Tids-stenen kastar dem hela tiden längre och längre in i framtiden och en efter en av Avengers-medlemmarna återvänder till vår nutid tills bara Cap är kvar. Den förste hämnaren är nu den sista.

Avengers #29-34 är en episk sci-fi-saga som är typisk för Hickman. Lite action och mycket prat men ändå en fantastisk resa och en av de bästa inslagen hittills under hans tid som Avengers-författare. Det är dock som jag redan nämnt Cap som står i centrum men han är en så viktig del av hela Avengers själ och det understryks också i en av arcens slutscener när han förklarar varför han inte tänker låta någon levande varelse komma till skada, även om det innebär att vår jord kanske skulle gå under. Scenen mellan Cap och Tony i Avengers #29 är helt underbar och det är ju inte första gången som Avengers eget ”föräldrapar” hamnar i luven på varandra men den här gången ser det verkligen ut som att det är skilsmässa på gång på riktigt.

Själva tidsresandet bjuder både på höga berg och djupa dalar men Hickman och framförallt tecknaren Leinil Francis Yu lyckas ro i land det hela på ett övertygande sätt. Vi får bland annat se en åldrad Hawkeye som är ännu surare på Tony än vad Cap är, Ultron-Avengers, Kang i tre upplagor (Iron Lad, Immortus och så förstås Kang), en framtida Groot och så en av Hickmans häftigaste karaktärer från tiden med Fantastic Four, nämligen Franklin Richards i framtiden.

Den enda smolken i glädjebägaren är att det skulle behöva dröja så länge innan vi kom hit. Flera sega Avengers-nummer har gjort att jag nästan tappat sugen och hela den här arcen är visserligen bra men känslan är ändå ”too little, too late”. Hoppas nu att Hickman ror skutan iland som bara han kan nu när vi vet att slutet närmar sig i maj 2015

Trackback-adress