Alternativa världar är ett ständigt återkommande tema i superhjältevärlden, både hos DC och Marvel, och jag är mest bekant med det sistnämnda förlagets coola eller skruvade varianter på sitt ”ordinarie” universum. Det första jag kommer att tänka på är serierna från 1970-talet om planeten Counter-Earth, skapad av High Evoulutionary och perfekt placerad så att den alltid ligger dold bakom vår sol, med Reed Richards lömska alter ego Brute och även en tid hemvist för Man-Beast och hans nemesis Adam Warlock. Serien som tog alternativa världar till den högsta nivån när det gäller kreativa galenskaper och häftighet är i mina ögon Captain Britain. Här samlas alla alternativa världars olika versioner av Storbritanniens förkämpar i dimensionen Otherworld för att bevara harmonin i Omniversum, förutom vår version av Captain Britain vill jag nämna den kvinnliga Captain U.K. (ensam överlevande från Earth-238) eller varför inte Hauptmann Englande som kommer från en värld där nazisterna erövrade Storbritannien. Alan Moore tog Otherworld till nya fantastiska höjder (det var för övrigt Moore som lanserade begreppet Earth-616 som är vår jords beteckning hos Marvel) tillsammans med tecknaren Alan Davis och för er som inte har läst deras run av Captain Britain samt fortsättningen i Excalibur av Claremont och Davis rekommenderar jag den av hela mitt hjärta för det är tveklöst några av de bästa serier jag läst.

Nu skulle den här recensionen inte handla om Marvels Captain Britain utan istället DC Comics och framförallt Grant Morrisons storslagna projekt The Multiversity som äntligen kommit ut efter fem års väntan. Precis som Marvel har DC gott om parallella världar, närmare bestämt 52 stycken, med lite rörigare struktur än det konkurrerande superhjälteförlaget. Jag tänker inte gå in på DC:s reboots eller Crisis on Infinite Earths, Infinite Crises eller Morrisons egen Final Crisis eftersom jag inte läst dem men själva tanken med The Multiversity verkar vara att ge oss en fräsch start med DC:s alternativa världar fri från överviktig kontinuitet och det tycker jag Morrison och kompani har lyckats bra med.

Eftersom jag av gammal princip föredrar Marvel framför DC känns det befriande att få kasta mig in i en serie där jag inte behöver köpa 100 trades för att förstå vad som är i görningen utan bara kan njuta av en bra serie med olika varianter av DC:s stora lager av superhjältar. Serien börjar väldigt övertygande med att Nix Uotan, den sista överlevande av en ras väktare av Multiversum som kallas Monitors, bokstavligen dissekerar en farlig serietidning. När Uotan tillsammans med sin kompanjon, den antropomorfa schimpansen Mr. Stubbs, följer serietidningens härkomst hamnar de på Earth-7 som håller på att förintas av den läskiga rasen The Gentry. Uotan och Stubbs offrar sig för världens kvarvarande kämpe, The Thunderer, men ber honom samtidigt att samla Multiversums största hjältar för att besegra The Gentry. Thunderer tar sitt uppdrag på största allvar och samlar ihop ett team bestående av bland andra President Superman från Earth-23 och Captain Carrot från Earth-C med förhoppning om att de hinner i tid för att rädda Multiuniversum.

The Multiversity #1 är ett riktigt bra förstanummer med mersmak som bryter friskt med fjärde barriären, levererar meta-koncept samt även hinner skoja lite med Marvels universum av hjältar. Vi blir bland annat serverade den utsökta idén om att varje världs fiktion är någon annans verklighet och att detta gäller seriernas värld, som att varje nummer jag läser av Superman har hänt på riktigt fast i ett parallellt universum. Vidare har vi Morrisons berättarröst som uppmanar dig att aktivt granska vad du just nu läser och att vara försiktig med vad du önskar. När teamet i sökandet efter Uotan hamnar på en värld som serienörden Red Racer (Earth-36:s version av Flash) meddelar är befolkad av figurer från serieförlaget Major Comics (läs Marvel Comics) är skrattet inte långt borta.  Här finns bland andra The Retaliators (Avengers), ledda av American Crusader (Captain America) och med hjältar som Machinehead (Iron Man), Future Family (Fantastic Four), superskurken Lord Havok (Doctor Doom) samt G-Men (X-Men). Scenen där Doctor David Dibble förvandlas till den blåa besten Behemoth iklädd blöja och besegras på Tex Avery-manér av Captain Carrot är riktigt underhållande.

Det här är den första DC-serien jag läst sedan tidigt 2000-tal och definitivt något jag ska hålla ögonen på i framtiden. Morrison har kokat ihop en underhållande och nördkittlande soppa som tillsammans med tecknartrion (Ivan Reis, skiss, Joe Prado, tusch och Nei Ruffino, färg) gör The Multiversity till en fantastiskt färgsprakande och lyxig anrättning väl värd att avnjutas.

Trackback-adress