Under juli månads sista svettiga dagar började jag ett litet projekt här på Shazam där jag ville skärskåda några av Rick Remenders olika seriealster. Efter första numret av Low, en preview av kommande Tokyo Ghost samt tredje arcen av Uncanny Avengers är det nu dags för första samlingen av Remenders första Image-titel: Black Science.

Black Science , Vol.1: How To Fall Forever samlar Black Science #1-6 och bjuder på en road trip med sci-fi-touch. En grupp vetenskapsmän har byggt en apparat som gör det möjligt att hoppa från dimension till dimension. Det som gör det lite besvärligt är att de inte kan kontrollera den eftersom någon i teamet har saboterat den så de hoppar från verklighet till verklighet. Förutom alla farligheter som teamet tvingas möta har de alltså en förrädare bland sig och det som ställer till det ytterligare för Grant McKay, teamets ledare, är att hans barn råkade följa med på resan.

Jag har tidigare recenserat de första tre numren av serien och står fast vid att den är en av de mest fängslande och intressanta serierna jag läst på senare år. Själva konceptet med ständiga dimensionshopp i farlig miljö, familj, förrädare och att hitta hem igen är inget nytt. Man kan lätt jämföra Black Science med TV-serier som Sliders eller ännu mer gamla Lost In Space från 1960-talet med liknande ramar för berättelsen men Remenders historia känns modernare, mer fartfylld och framförallt bjuder den på fantastiska nya världar. Tecknaren Matteo Scalera (Secret Avengers, Dead Body Road) och färgläggaren Dean White gör ett stordåd när det gäller de olika skruvade världarna samt seriens fartfyllda actionscener som får mig att kippa efter andan.

Efter att ha läst första volymen av Remenders berättelse har jag dock lite bryderi när det gäller hans karaktärer. Alla som läst Remender förut vet att han inte är främmande för att ta livet av personer under resans gång men det ger mer tyngd åt berättelsen om man åtminstone hinner lära känna personen innan hen tas av daga. Black Science är så präglad av hetsigt hoppande att man bara hinner skrapa på ytan när det gäller huvudrollsinnehavarnas personligheter vilket är synd. Något nummer med lite eftertanke hade varit på sin plats och dyker förhoppningsvis upp under resans gång.

Seriens huvudperson, Grant McKay, är till råga på allt ett egoistiskt praktarsel vars navelskådande kostat honom vänner och äktenskap. Att han älskar sina barn är i varje fall en tröst och egentligen har jag inget problem med hans tillkortakommanden eftersom det ger serien lite skön krydda. Flera andra i teamet har liknande egon och fattar ibland så jobbigt farliga beslut att man bara vill skrika ”Skärp dig!”. Ungefär som när Lori i Walking Dead ensam ger sig iväg i en bil för att leta efter Rick och börjar fippla med något i framsätet och kör i diket när hon får väja för en zombie. Ja, ni fattar 🙂

Remender har även en förkärlek för inre dialog à la Frank Miller som ibland är briljant men som blir tröttsam när den används för ofta och för länge. Remender är ofta lysande när det gäller att skriva bra dialoger och jag föredrar det hundra gånger om än mystisk grubblande. För att vara en serie med ordet vetenskap i sin titel innehåller den förvånansvärt lite av den varan. Inte för att Grant McKay behöver brista ut i invecklade monologer och förklaringar likt Reed Richards i Fantastic Four men lite kött på benen hade inte skadat.

Summa summarum är Black Science en fantastiskt snygg sci-fi-action med underbara världar i bagaget och många nya att se fram emot. Med lite mer djuplodade karaktärer samt lite vetenskapligt krimskrams så är vi i hamn. Lycklig resa!

Trackback-adress