Med risk för att vi snart får byta namn till Image.se så kommer här ytterligare en text kring en serie från nämnda förlag. Men ”credit where credit is due” är i det här fallet lika med att Image Comics, som publicerar många av de mest intressanta titlarna just nu, får mycket uppmärksamhet. Numer lever de verkligen upp till sin sedan länge framhävda status som förlaget där man verkligen värnar om serieskapares rättigheter.  Inte minst märktes det i början av året när Ed Brubaker och Sean Phillips skrev på ett historiskt kontrakt som ger dem frihet att ge ut precis vad de vill under fem år. Mer om det här. Men att duon redan före detta fyrade av på alla cylindrar vet vi som de senaste åren läst Fatale. Eller som i höstas blev knockade av Velvet (första samlingen ute nu), som återförenade Brubaker med Steve Epting ett par år efter att de tillsammans fört Captain America in i 2000-talet med Winter Soldier.

Serien utgår från en relativt enkel fråga: tänk om sekreteraren är den hårdaste personen i ett rum fyllt av hemliga agenter? Det visar sig vara så när ARC-7s (Allied Reconnaissance Commission) främste agent, kodnamn X-14, skjuts till döds under ett uppdrag i Paris. Efterspelet till hans död pekar ut en av huvudpersonen Velvet Templetons vänner som den skyldige. Något hon vägrar tro på. Velvet, som efter en i de flesta avseenden mycket framgångsrik agentkarriär haft ett lugnt kontorsjobb i nästan 20 år, drivs ut i fältet igen för att rentvå sin väns och sitt eget namn samt ta reda på vilka som verkligen låg bakom mordet på X-14.

Återigen demonstrerar Brubaker sin förmåga att hitta ett eget sätt att närma sig en genre som nära nog alla har något förhållande till. Om man i likhet med undertecknad alltid haft ett gott öga till agent- och spionhistorier kommer man känna igen sig i Velvets värld. Här sammansmälts influenser från så vitt skilda håll som The Girl From U.N.C.L.E., John Le Carré och annan kalla krigetlitteratur (både verklig och påhittad) med de snyggaste inslagen från 60- och 70-talets spionfilmer. Men i och med att det är Brubaker allt filtreras igenom så finns här en mörkare resonansbotten än vanligt. Här befrias agentlivet från sin glamour och framställs mer som ett val för människor som helt enkelt inte klarar av att leva i den vanliga världen. Som Velvet uttrycker det i en introspektiv scen: ”All of us giving our lives to the ”game” as our betters call it. Proud little pawns… sheep to the slaughter…”

Jag ser en parallell i Garth Ennis eminenta Fury: My War Gone By (tecknad av Goran Parlov, samlad utgåva kommer i augusti) där samma problematik diskuteras, om än med en avgjort större grad machismo. Även för huvudpersonen i den serien, Nick Fury som du aldrig sett honom förut, är faran, striden och adrenalinruschen den främsta drogen. Vem fienden är har underordnad betydelse. Alkoholen blir drog nummer två. Vad man tar till för att den påtvingade ledigheten ska bli uthärdlig. Även Velvet befolkas av krigsvrak som inte bryr sig om sättet deras Dry Martini serveras på, bara den innehåller rikligt med gin. Enkelt uttryckt: det här är mer Skyfall än Moonraker.

Långt före James Bond i Casino Royale fällde sitt känslokalla domslut över Vesper Lynd, ”The bitch is dead now”, så har porträtteringen av kvinnor hört till agentgenrens mer problematiska beståndsdelar. Genom den enkla manövern att placera en kvinna i huvudrollen för sin spionthriller, och låta omgivningens förväntningar på kvinnor löpa som en subtil undertext genom serien, undergräver Brubaker detta misogyna drag samtidigt som han berättar en djävulskt rapp och pulshöjande historia med allt vad man kan önska sig av agentprylar, fajter, intriger och globetrottande. I utförandet av detta uppdrag har han givetvis ett oerhört bistånd av Epting, som verkligen slipat sin förmåga vad gäller såväl personporträtt som dynamiska actionsekvenser, och inte minst Elisabeth Breitweiser som sköter färgerna. Det var ett tag sedan jag upplevde just färgsättningen som en så vital del av berättandet i en serie. Breitweiser ger varje scen en starkare närvaro genom både iögonenfallande och mer lågmälda val. Från våldsamt röda utbrott i slagsmålen till känslan av att vara lojt insvept i azurblått hav i seriens mer sällsynta fridfulla ögonblick.

Kort och gott levererar trion Brubaker, Epting och Breitweiser serieberättande på en nivå som står en bra bit ovanför det mesta som kommer ut idag. Att den flög under radarn i Eisnersammanhang känns väldigt märkligt. Men så är också Velvet Templeton en mycket diskret dam.

Nu gäller den här recensionen den första samlingen Velvet: Before the Living End, men jag vill likväl passa på att slå ett slag för de (nästan) månatligen utkommande serietidningarna. Brubaker brinner för formatet och det märks. I flertalet nummer finns intressanta artiklar som tecknar agenthistoria i litteratur och på film, vilket förtjänstfullt placerar in serien i ett sammanhang. Man ser enklare var den helt enkelt bygger vidare på en tradition och i vilka avseenden den är innovativ. På brevsidorna, som efter omröstning kallas ”Velvet Underground”, har det inletts en mycket spännande dialog mellan läsare och författare. Här utbyts det bok- och filmtips med sådan frenesi att den intresserade kommer ha att göra ett bra tag framöver. Då samlingarna är extremt avskalade med enbart själva serierna missar alla tradewaiters beståndsdelar som i min mening förhöjer läsupplevelsen avsevärt. Att jag fick en shout out från Brubaker själv i nummer två kan givetvis ha något att göra med min entusiasm.

Men oavsett i vilken form det blir så bör ni göra er själva tjänsten att snarast införskaffa denna serie!

Trackback-adress