Mike Moran är en medelålders frilansjournalist som lever i ett barnlöst äktenskap med illustratören Liz. Han lider av ständigt återkommande migrän och vansinniga mardrömmar där han är en av tre superhjältar som råkar ut för en fruktansvärd olycka i rymden. När Mike bevakar en protestdemonstration mot ett kärnkraftverk hamnar han mitt i ett gisslandrama med terrorister som tänker stjäla plutonium. Mikes kraftiga migrän gör att terroristerna beslutar sig för att bära ut honom och det är då han får se ordet Atomic spegelvänt i en glasdörr. Efter att ha yttrat ordet Kimota förvandlas han återigen till Miracleman.

1982 beslutade sig det brittiska förlaget Quality Communications för att ge ut en ny version av Marvelman, numera känd som Miracleman, och uppdraget gick till den då rätt så okände Alan Moore som tillsammans med tecknaren Garry Leach satte tänderna i denna Golden Age-hjälte. Marvelman såg återigen dagens ljus i antologiserien Warrior #1 vilken även innehöll förstanumret av ytterligare en av Moores nu legendariska serier, nämligen Vendetta, samt den bisarra serien om en psykotisk cyborg vid namn Axel Pressbutton. På grund av sin oförmåga att klara deadlines ersattes Leach tidigt av Alan Davis som Moore arbetat med på serien Captain Britain som gavs ut av Marvels brittiska avdelning.

Marvelman skapades 1954 av Mick Anglo som en brittisk kopia av det amerikanska förlaget Fawcett Comics mest kända skapelse, superhjälten Captain Marvel. 1953 slutade Fawcett Comics att ge ut superhjälteserier på grund av låga försäljningssiffror och när DC Comics köpte licensen för Captain Marvel 1972 hade Marvel Comics redan fått copyright på sin egen Captain Marvel (Mar-Vell) vilket gjorde att DC i fortsättningen kallade sin nyinförskaffade hjälte namnet Shazam.

Historien om hur Captain Marvel blev Shazam är bara ett exempel på hur ett namn på en superhjälte ger upphov till långvariga juridiska tvister vilket har präglat serien Miracleman ända fram till våra dagar. Serien bytte mycket riktigt också namn 1985 efter påtryckningar från Marvel Comics till just Miracleman och gavs efter 1985 ut av förlaget Eclipse tills det gick i konkurs 1994. Den efterföljande ägartvisten om Miracleman gjorde att serien försvann från seriehimlen och inte har återtryckts förrän i år 2014.

Vid San Diego Comic Con 2009 meddelade Marvel Comics att de slutligen skaffat sig rättigheterna till karaktären men det skulle dock dröja fem år innan vi äntligen fick se Miracleman på hyllorna. Med tanke på tidningarna som jag läst var det verkligen väl investerade år då de gamla originalen fått en rejäl ansiktslyftning med bland annat ny färgläggning, text och dylikt av Michael Kelleher & Kellustration som gjort sitt yttersta för att presentera serien för moderna läsare.

Miracleman #1-4 innehåller alla Marvelman-nummer från Warrior #1-11 med mycket extramaterial och gavs också ut av Marvel Comics i år i en inbunden utgåva kallad Miracleman, Book One: A Dream of Flying. Alan Moore, som brukar ha ett rätt så strikt förhållande till sina gamla skapelser, är krediterad med den lätt pretensiösa titeln The Original Writer. För min egen del hade han kunnat kalla sig Kakmonstret eller vad som helst för det är hans fantastiska historier jag är intresserad av och älskar och inte hans excentriska nycker. Ända sedan jag först läste om hans run med Miracleman har jag drömt om att få läsa den här serien i sin helhet och hade jag kunnat hade jag gjort frivolter när Marvel 2009 meddelade att de tänkte ge ut den igen. Frågan var bara om den verkligen kunde leva upp till mina superhypade förväntningar?

Jag kan med glädje meddela att Miracleman tveklöst är en av de bästa superhjälteserierna jag läst och även en av Alan Moores bästa för den delen. För att vara en serie med trettio år på nacken känns den riktigt modern och mycket bättre än annat material som kom ut vid samma tidsperiod. Eftersom Miracleman från början var en antologiserie med åtta sidor i varje nummer är den även otroligt välfylld och välstrukturerad för att få in så mycket som möjligt trots formatet. Det som jag gillar mest med Miracleman är hur Moore utforskar alla superhjältars dualitet. Mike inser snabbt att han är en blek kopia i jämförelse med sitt gudaliknande andra jag, inte minst när han får reda på att Liz väntar barn med Miracleman och inte honom. Jämförelsen mellan Josef och Jesus ligger inte långt borta och alla supermänniskor är verkligen som gudar i den här berättelsen. Miracleman är nämligen inte ensam. Jonathan Bates, känd som Kid Miracleman, och en av de tre medlemmarna i Miracleman-familjen lever och frodas. I hemlighet har han byggt upp ett finansiellt imperium och till skillnad mot Miracleman har han stannat kvar i sin superhjältekropp efter den händelse som Mike har mardrömmar om och är nu en psykotiskt beräknande makthungrig galning med mycket starkare krafter och erfarenhet än vad Miracleman besitter.

Vi får också stifta bekantskap med det superhemliga Project Zarathustra som är den egentliga orsaken till Miracleman-familjens krafter och även minnen. Förutom att Moore får berätta den ultimata superhjältehistorien där dessa figurer blir till inkarnationer av Nietzsches Übermensch passar han även på att använda Mike Anglos originalhistorier som fabricerade minnen i Miraclemans medvetande. Liz reaktion när hon för första gången får höra om Miraclemans ursprung, som han minns det, är obetalbar och egentligen en känga till hela Golden Age-eran. Samtidigt förstår man Miraclemans våldsamma reaktion när han får reda på att han är en labbråtta och att hans tidigare ”upplevelser” varit en lögn.

Historien om Miracleman är så sprängfylld med bra karaktärer, känslor, intriger och action att jag till och med kan ha överseende med de trippade extrahistorierna om de gåtfulla Warpsmiths som jag inte kommer att utforska närmare eftersom jag inte alls fattar vad de går ut på. Istället skrattar jag åt Liz utforskning av Miraclemans krafter och när hon frågar sig hur han kan se ut som en balettdansör när han uppenbarligen är den starkaste varelsen på jorden. Likaledes ryser jag respektive gråter en skvätt åt Jonathan Bates två helt skilda personligheter. Den mystiske safirtandande Evelyn Cream får mig att gömma mig under täcket och Big Ben, en kommunisthatande galning med superkrafter och plommonstop och paraply, är en synnerligen tragikomisk karaktär.

Det här är bara början på Alan Moores berättelse och den är som ni förstår fantastisk och då har jag inte ens nämnt det underbara bildarbetet av Garry Leach och en ung Alan Davis. Det här är en unik superhjältesaga som alla borde läsa både för att den är rotad i den gamla genren men samtidigt bereder väg åt något nytt och häpnadsväckande som du inte trodde var möjligt. Tag chansen och hoppa på tåget! Du kommer inte att ångra dig! Rekommenderas med hela mitt hjärta!

Trackback-adress