Tyler Crook kan det här med snygga omslag!

“Dark Horse Does Vampires Right” var en kampanj förlaget sparkade igång 2011 som en reaktion mot den oerhörda popularitet Twilight, True Blood och andra mer romantiskt sinnade skildringar av nattens barn åtnjöt bland tonåringar i olika åldrar. Tre år senare har nog merparten av den publiken rört sig vidare i riktning mot 50 Shades of Grey och andra tv-serier med likartat material. Men Dark Horse framhärdar i sin strävan att visa upp vampyrer som är riktigt vidriga typer i serier som Baltimore, The Strain och Ex Sanguine. Och det finns garanterat inte ett uns av glitter och glamour runt de blodsugare som dyker upp i Bad Blood av Jonathan Maberry och Tyler Crooke. I centrum för historien står collegestudenten Trick, vars utstakade väg mot en stipendiekantad fotbollskarriär stoppats av cancerns härjningar. När vi möter honom i seriens början är han en urholkad version av sitt forna atletiska jag, något Crookes nedtonade färgpalett och lätta hand förmedlar med en knäckande tydlighet i alla bilder. Som om inte detta vore nog blir Trick i en av sina mörkaste och mest hopplösa stunder överfallen av en vampyr. Men förövaren blir minst lika chockad som offret då cancern med omedelbar verkan börjar äta upp honom inifrån. Han svär att hämnas på Trick genom att slita sönder hans tillvaro tills inga han älskar finns kvar i livet.

Momentet före katastrofen.

Med undantag för cancervinkeln så känner man väl igen igen sig i den här spelöppningen. Men trots detta lyckas Maberry hitta en lite mindre använd del av den mycket väl upptrampade stig som vampyrhistorier nu är. Den främsta styrkan är att han tar sig tid med sina figurer och på litet utrymme gör dem betydligt mer fullödiga än vad folk ofta tycker sig hinna med i en miniserie om fem nummer. Sedan Trick bestämt sig för att slå tillbaka innan vampyrerna mördat hela hans familj introduceras vi till olika delar av vampyrsubkulturen, det vill säga vanliga människor som gärna vill vara vampyrer av olika mer eller mindre utflippade anledningar. Här trillar Maberry dessvärre dit i en väldigt vanlig fälla: infodumpen. Via följeslagaren Lolly, en godisgoth som på märkliga vägar bestämmer sig för att hjälpa Trick med hans efterforskningar, och andra de stöter på under klubbhoppandet får vi höra om hur det fungerar i vampyrsvängen. Med en detaljrikedom som närmar sig det uthärdligas gräns.

I think this could be the beginning of a beautiful friendship.

Man får lite känslan att Maberry varit orolig att stöta sig med någon och därför blir lite övertydlig i sin genomgång av olika schatteringar av blodsbestyr, S/M och svartrockare. Kanske tänkte han lite för mycket på den gamla utsagan ”Bit inte den hand som föder dig,” under skrivandet? Lyckligtvis hämtar man sig relativt fort från denna svacka i och med att en ny figur dyker upp och insatserna höjs ytterligare i kampen mot de odöda. Via Jonas, som under åratal slaktat vampyrer, tar Maberry tillfället att lägga ut texten om monstrens dolda världshistoria. Även här får man en lite annan vinkling på något vi som läst vampyrlitteratur och sett timvis med filmer hört otaliga gånger förut. Inte för att Maberry bjuder på en revolution av en magnitud som Richard Mathesons ännu oöverträffade vetenskapskoppling i boken I Am Legend. Men rätt snyggt är det likväl. Tänk om de som jobbar i zombiefacket någon gång kunde anstränga sig lika mycket och inte bara nöja sig med förklaringar vi hört miljarder gånger förut?

För den som vill ha en vampyrjägarhistoria som i vissa avseenden faktiskt lyckas övertrumfa till och med Baltimore i hårdhet kan jag verkligen rekommendera det här. Särskilt det sista numrets twist och avslutning är knäckande på ett sätt som stannar kvar ett tag.

Det är ett smutsigt jobb…

Bad Blood # 1 – 5 finns ute nu. Samlingsalbumet släpps i december.    

Trackback-adress