Clark Savage Jr., eller Doc Savage som är hans mer allmänt kända namn, har varit en konstant del av det populärkulturella landskapet sedan förlaget Street & Smith publicerade den första historien The Man of Bronze av Lester Dent (under pseudonymen Kenneth Robeson) i mars 1933. Här berättas om en hjälte som sedan födseln fostrats av en stab vetenskapsmän för att bli den ultimata människan både mentalt och fysiskt. I vuxen ålder är Doc ett geni, en uppfinnare, kirurg, mästare på förklädnader och kampsporter och med sitt fotografiska minne också världens främste detektiv.

Hans magasin blev snabbt omåttligt populärt, det gjordes en version för radio (under pulperan ungefär lika vanligt och ”prestigefyllt” som en filmatisering) och serietidningar baserade på berättelserna började ges ut. Även de som inte läst några av Dents många böcker (totalt 181 stycken gavs ut fram till 1949, drygt 160 skrivna av Dent) känner som regel till att det var från Doc Savage som Jerry Siegel och Joe Shuster knyckte idén om Supermans Fortress of Solitude. De var varken de första eller de sista som hämtat rikligt med inspiration från Doc. För att bara nämna några av de mest uppenbara av figurerna och författarna kan vi ta Batman, Mil Mascaras (vars första film sägs ha tagit merparten av sitt manus från en tv-film som aldrig blev av), Philip José Farmer (som skrev den officiella ”biografin”  His Apocalyptic Life och inkorporerade Doc i sitt Wold Newton Universe), Buckaroo Banzai, Warren Ellis serie Planetary (tecknad av John Cassaday) och inte minst Tom Strong av Alan Moore och Chris Sprouse.

Att intresset för en figur som i så många avseenden är en produkt av 30-talet hållits nästan konstant fram till våra dagar kan vi i mångt och mycket tacka pocketförlaget Bantam Books för. Återutgivningen började 1964 och deras inspirerade val att ge omslagsuppdraget till målaren James Bama kom att definiera figuren för en ny generation läsare. Det är numer svårt att föreställa sig Doc Savage utan trasig skjorta och ridbyxor med de bronsglänsande musklerna svällandes ur varje reva i tyget. Pocketböckerna fick enorma upplagor och ledde till nya serieversioner. Gold Key släppte 1966 en serie baserad på manuset från tidigare nämnda tv-film. 1972 tog Marvel över licensen och gav ut såväl nyskrivet som återvunnet material i serietidningar och det under epoken så populära magasinsformatet. Sedan dess har Doc Savage och hans kompanjoner Monk, Ham, Renny, Long Tom, Johnny och kusinen Pat hoppat mellan olika förlag: DC 1988 – 1990 (med äventyr skrivna av Denny O’Neill och Mike W. Barr), Millennium Comics, Dark Horse Comics på 90-talet och åter till DC i och med deras First Wave-satsning 2010 (Henrik recenserar första numret här). Nu har turen kommit till Dynamite Entertainment, men hur lyckas de förvalta arvet? (OBS! SPOILERS EFTER HOPPET!)

Det kort svaret är tyvärr: sådär. I likhet med merparten av sina föregångare väljer Chris Roberson att bejaka Docs ursprung och börjar äventyren i 30-talet. Första numret har ett minst sagt klassiskt upplägg med en vetenskapsman som vill visa världen att han har rätt om människans bristande evolution genom att låta en mystisk stråle få folk i New York att återgå till apstadiet. Och då pratar vi dessvärre mer babian- än bonobostilen (vilket väl i och för sig haft sin egen problembild) med våldsamma upplopp som följd. Bilquis Evely tecknar i en polerad, realistisk stil och alla figurer har distinkta utseenden. En lättnad för läsaren med tanke på det relativt stora persongalleriet. Alla får tid att visa upp sina egenheter och karaktärsdrag, vilket i ärlighetens namn inte är så svårt när man har att göra med relativt sett endimensionella porträtt. Åtminstone vad gäller Docs vänner. Monk och Ham munhuggs i varje ruta och Johnny får många tillfällen att påvisa sitt snåriga språkbruk. Vad som är bra är att presentationerna sker på språng, under det att man söker lösningen på gåtan med kravallerna, istället för via statiskt framförd dialog, via ”infodumpar” eller textrutor i alltför hög grad. Det ger ett dynamiskt drag åt berättandet som jag dessvärre i stort saknar i bilderna. Evelys teckningar är snygga men rätt statiska även när folk fajtas och faller från skyskrapor. Förstanumret gav dock mersmak trots att jag lade det ifrån mig med en gnagande känsla av att något inte stämde.

I nummer två står det klart vad den känslan beror på. Roberson flyttar fram handlingen ett drygt årtionde per nummer, så att vi i och med det åttonde och avslutande har nått fram till vår tid. En allvetande berättare guidar oss genom händelserna och kommenterar förändringar i Docs arbetssätt och omständigheter. Ofta med ett överdrivet förnumstigt tilltal. Det visar sig att rösten kommer från barnet till ett par som ansluter sig till Docs verksamhet på 60-talet. Roberson har alltså valt att använda det berättelselement som är den största anledning till att jag verkligen inte står ut med att läsa Bryan K. Vaughns och Fiona Staples Saga. Och samtliga nummer har så här långt avslutats med i princip samma replik: ”But by then it was already too late,” eller någon variant därav. Det är inte fullt lika störande som i Saga, men illa nog.

Poängen Roberson verkar vilja få fram är att vår hjälte trots sina försök att hålla jämna steg och allt som oftast styra utvecklingen, främst på vetenskapens område, likväl inte kan hantera den allt högre grad av cynism och hänsynslöshet som präglar världen under andra hälften av 1900-talet. Aningen märkligt med tanke på att vi pratar om en figur som genomlevt såväl depressionen som andra världskriget. Två tillfällen då mänskligheten inte direkt visade upp sin mest empatiska sida. Att på den vägen ge mannen av brons lite ärgning känns tyvärr inte som ett särskilt inspirerande eller innovativt sätt  att problematisera vad som i grunden är en positiv figur. Att det är samma 1900-talsmangel Moore drar sina figurer igenom i senaste sviten av The League of Extraordinary Gentlemen, där saker och ting successivt går åt helvete ju närmre vi kommer 2000-talet, har stor del i varför det inte fungerar. Sedan har alla som läst superhjälteserier ett tag sett den dekonstruerade hjälten bortom leda vid det här laget. Och till yttermera visso känns det inte särskilt sant mot figuren, ens inom den allmänt hyperbola pulpfiktionens ramar, att världens smartaste man skulle låta sina största och viktigaste plan vara helt utan både b och c-varianter eller hotanalys. Vilket är precis vad som inträffar i nummer tre då det händer saker som får även Doc att tappa tron för ett tag. Och när han i nummer fyra ska hitta tillbaka genom att bota en brittisk punkare (mycket ansträngd slang blir det) från hennes ungdomliga nihilism, ja då är det nära att man önskar sig en skämskudde att ta till flykt bakom. Att vi i samma historia får stifta bekantskap med den enda i Docs gäng som inte hållit måttet och fått sparken, en afroamerikansk forskare, känns också obekvämt av flera anledningar.

På ett plan kan jag förstå varför det är en svår uppgift att driva en skapelse som Doc Savage framåt. Hör bara på det motto han drillar in i sina anförvanter:

”Let me strive every moment of my life to make myself better and better, to the best of my ability, that all may profit by it. Let me think of the right and lend all my assistance to those who need it, with no regard for anything but justice. Let me take what comes with a smile, without loss of courage. Let me be considerate of my country, of my fellow citizens and my associates in everything I say and do. Let me do right to all, and wrong no man.”

Den ödmjuka grundsynen kan givetvis vara svår att arbeta med i dagens klimat där alltfler titlar från de stora förlagen har bristfälligt eller inte alls rehabiliterade superskurkar med mordiska tendenser i huvudrollerna. Jämför man med en figur som dök upp straxt innan Doc, The Shadow, så verkar han överlag ha varit lättare att ta in i nya epoker oavsett om man berättat nostalgiska äventyr mot 30-talsfond eller helt och hållet placerat honom i modern tid. För The Shadow är saker och ting möjligen enklare. Han verkar helt och hållet nöjd med att vara systemets sopkvast och finner till och med glädje i att på våldsammast tänkbara sätt expediera onda män på löpande band. Doc å sin sida skjuter ”mercy bullets” med bedövningsmedel och satsar på att operera och rehabilitera även de mest förhärdade brottslingar på sitt ”Criminal College” utanför New York. För övrigt är jag ganska överraskad att Roberson tar denna potentiellt rätt kontroversiella del av Docs praktik med stort jämnmod. Inte för att jag har något emot det, men nog kan väl vissa människorättsgrupper tänkas ha en del invändningar mot även den mest hänsynsfullt utförda lobotomi?

Doc ger möjligen författare likartade problem som de man ställs inför när man ska skriva Superman: hur hittar man intressant motstånd till en figur som är så perfekt? Men det ursäktar inte de genvägar och tråkiga berättargrepp som Roberson dragit till med. Det fungerar möjligen som en kort pulpfix när man i nummer fem får se Doc och gänget ta hand om ett nazistiskt rymdvapen som övertagits av några Heaven’s Gateinspirerade kultister. Men det är återanvända idéer som inte tillförts något eget. Jag får lite samma känsla inför det här som när jag läste DCs First Wavesatsning. Det är något som inte faller på plats trots roliga ingredienser. Jämför man med de senaste årens pulpstänkare som Incognito av Ed Brubaker och Sean Philipps, Francesco Francavillas Black Beetle, eller för all del Garth Ennis The Shadow: The Fire of Creation, så  håller detta helt enkelt inte måttet. Kanske lyckas man vända det här till någon intressant i de allra sista numren, men tyvärr får den här versionen av Doc Savage än så länge knappt godkänt.

 

Trackback-adress