I Sverige har filmen premiär redan 26/3.

Att göra en film med titeln tagen från ett av 2000-talets bästa superhjältealbum är givetvis oerhört förpliktigande. Att filmskaparna Christopher Markus och Stephen McFeely (manus) samt Anthony och Joe Russo (regi) till viss del lyckas leverera något i en klass som närmar sig Ed Brubaker och Steve Eptings verk är imponerande. För att bena ut vad som är rätt och fel med den film som i Sverige av kommersiella skäl får den svårtuggade titeln Captain America: The Return of the First Avenger kommer vi att behöva gå in på en del detaljer.

SPOILERVARNING HÄRMED UTFÄRDAD!

Om den första filmen där Chris Evans porträtterade Captain America går att likna vid ett storskaligt matinéäventyr, är film nummer två betydligt hårdare i sin grundton och placerar superhjältar i ett kalla krigetartat agentscenario, komplett med en Robert Redford som ger lite vibbar från Three Days of the Condor. Genom hela figurens historia har man spelat på hur Steve Rogers och dennes alter ego på grund av vetenskapen och slumpens skördar överlevt alla sina vänner och hamnat i en tid där han har svårt att finna sin plats. Den problematiken är en motor även för historien som berättas här. Rogers ses ifrågasätta sig själv och sin roll inom S.H.I.E.L.D., en organisation vars agenda och arbetssätt han får allt svårare att förlika sig med. Att eliminera potentiella hot i förebyggande syfte och satsa stenhårt på beväpnad övervakning av befolkningen är något som rimmar illa med hans känsla för heder och frihet. Hans skepsis visar sig vara befogad när ett väl iscensatt försök att mörda Nick Fury (Samuel L. Jackson) leder till avslöjandet att  S.H.I.E.L.D. ätits upp inifrån och övertagits av en fiende med sikte på världsherravälde.

Vi kan börja med att konstatera: det här är en riktigt bra superhjältefilm. De första 90 minuterna stiger spänningen kontinuerligt och man lyckas på vägen även leverera både karaktärsutveckling och ett par känslomässigt starka scener. Samspelet mellan Captain America och Natasha Romanoff/Black Widow (Scarlett Johansson) samt nytillkomne Sam Wilson/The Falcon (Anthony Mackie) tillför såväl roliga replikväxlingar som en bredare förståelse av vilka de är och varför. Scenen där Rogers återförenas med den vid det här laget mycket åldrade Peggy Carter (Hayley Atwell), agenten han skulle dansat med på The Pelican Club om han inte kraschat i Arktis, rörde mig till tårar. Innan ni drar slutsatsen att det här är Marvels egen Terms of Endearment vill jag försäkra er om att den som önskar och väntar sig action kommer inte att bli besviken. Orsaken till att jag betonar de känslomässiga aspekterna är att filmens framgångar på de punkterna är långt mer oväntade. Uppdraget som är dess första action set piece, fritagningen av gisslan ombord på ett fartyg kapat av pirater, hör till något av det snyggast iscensatta som Marvel Studios gjort. Den avslutande knäckande bra fajten mot Batroc (Georges Saint-Pierre) på skeppets däck är den första av många riktigt hårdslående sekvenser som gör det lätt att förstå varför filmen erhöll 15 årsgräns i Sverige. I åtskilliga av striderna tar Winter Soldier över helt och hållet som en närmast ostoppbar destruktiv kraft. Vem som döljer sig bakom kodnamnet torde inte vara någon direkt hemlighet vid det här laget, särskilt inte för Shazams läsare, men jag nöjer mig med att konstatera att man även lyckas bra med att hantera den delen av dramat och dess effekt på huvudpersonen.

Om man lyckats bevara den stämning och höga kvalité som håller pulsen uppe lite drygt första halvan hade detta med lätthet varit den bästa av Marvelfilmerna. Tyvärr tappar man fokus och adderar i tredje akten allt fler berättelseelement och figurer som inte på långt när är lika intressant som de man redan etablerat. Och när delar av slutstriden chanserar till något som liknar ett oinspirerat tv-spel, då blir jag för några minuter riktigt besviken. Jag har full förståelse för att det är en delikat balansgång som krävs när man producerar en sådan här film. Man vill tillfredsställa seriefansen och samtidigt göra något som är tillgängligt för folk som aldrig läst en ruta av Captain Americas äventyr. Går man för långt i sin strävan att glädja endera falang blir den andra sur. Nu är väl jag inte rätt man att avgöra hur tillgängligt detta är för folk som inte läser serier, med minst tre genomläsningar av albumet Winter Soldier under bältet. Men jag kan konstatera att man verkligen ger full valuta vad gäller mer eller mindre esoteriska påskägg för seriefansen. Från birollsinnehavare som planteras för framtida användning, snabba referenser i såväl scenografi som dialog (i mitt sällskap hajade vi alla till när Stephen Strange nämndes), en väldigt väntad cameo och en mer otippad som jag verkligen njöt av till en blinkning åt Pulp Fiction – här finns material att gräva i under många framtida omtittningar. Där spelar givetvis de vid det här laget obligatoriska scenerna under sluttexterna in. Så kom ihåg, vänta med att vädra era åsikter om det ni just sett tills efter att de rullat klart!

Kostymeringen är en annan lyckad aspekt av filmen. Här ses Captain America i sin Super Soldierdräkt, men den klassiska från WWII dyker också upp.

Många kommer kanske tycka att jag dömer väl hårt. Andra att jag är för generös i betygsättningen. Men jag sympatiserar med om än inte till hundra procent delar Johan Wanloos oförlåtande linje vad gäller filmatiseringar: vi har rätt att kräva filmbranschen på samma engagemang och strävan efter att utveckla sitt uttryck som det vi månatligen ser när vi får våra tidningar eller album levererade. Ni får säga vad ni vill om Batmans hesa röst och den uppsjö av logiska luckor som man hittar när Christopher Nolans Dark Knight Trilogy nagelfars, men ingen kan anklaga Nolan för att inte ta sitt hantverk på allvar. Hans filmer är oslipade diamanter i jämförelse med den opressade kol som mycket av genren erbjuder i termer av foto och känsla för berättande bilder överlag. Och inget ont om fan service. Få blir väl gladare än jag när Arnim Zola (Toby Jones) dyker upp i form av en riktigt gammal dator som fyller en hel bunker och fäller repliken ”You are standing in my brain!” på knarrig filmskurkstyskengelska. Men målet måste ändå vara att vi en gång ska kunna gå ut från biograferna och säga det här var en riktigt bra film, punkt.

Trackback-adress