Såhär i jubileumsveckans sista skälvande minut slutar vi som vi började: med en gästkrönika. Christine Hanefalk driver bloggen The Other Murdock Papers, Internets mest populära Daredevil-fansida. Hennes kunskaper om och entusiasm inför denne Marvelhjälte är lika stora som odiskutabla. Därför är vi jätteglada att hon i denna krönika utifrån ett Daredevil-historiskt perspektiv recenserar och kommenterar övergången mellan Mark Waids/Chris Samnees Daredevil vol 3 (som slutade i och med #36) och nya vol 4.

För nästan exakt femtio år sedan, i februari 1964, kom det allra första numret av Daredevil. Att det än idag går att läsa om den blinde advokaten Matt Murdocks äventyr – i egen eller alter egot Daredevils skepnad – får med bakgrund av kvaliteten på en del av hans allra tidigaste äventyr anses vara något av ett mirakel. Vid sidan av ett starkt första nummer skulle det nämligen ta läsarna och serieskaparna ett bra tag att komma fram till vem Matt Murdock egentligen var.

Jag brukar hävda att Daredevil överlevde sina första år på sin unika gimmick: Han var en blind superhjälte med supersinnen. I övrigt sågs han ofta som en sämre kopia av Spider-Man. Matt Murdock var visserligen några år äldre än Peter Parker och hade sitt på det torra rent ekonomiskt – trots att den advokatbyrå han drev tillsammans med vännen Foggy sällan verkade ha särskilt många klienter – men hans alter ego var liksom Spider-Man en utpräglad akrobat och därtill rapp i käften.

Med åren har själva privatpersonen Matt Murdock kommit att bli mer central för berättandet och hans närvaro lyser mycket starkt igenom även när det är Daredevil vi ser på sidan. Så var det inte inledningsvis. Daredevil tilläts vara utsvävande samtidigt som Matt Murdock i sitt offentliga liv lade band på sig själv. Ensam i sitt privata gym i Daredevil #24 (av Stan Lee och Gene Colan) erkänner Matt:

”Sometimes I think I was born to be Daredevil – and, Matt Murdock is the identity that’s not for real!” 

Citatet är talande och det är nog ingen slump att Matt i nästa nummer skapar den fiktiva tvillingen ”Mike” för att hantera en situation där han riskerar att bli upptäckt. Plötsligt ges såväl Matt som hans upphovsmän möjligheten att leka med en helt ny palett av personlighetsdrag och uttryckssätt. Var det rent av Mike som var den riktiga Matt, såsom han egentligen ville vara?

Personligen tror jag att en del av förklaringen till Stan Lees oförmåga att sätta fingret på advokaten Matt Murdock hängde samman med samma egenskap som gjorde Daredevil unik: hans blindhet. Det är lätt att glömma hur revolutionär idén med en blind superhjälte måste ha verkat för femtio år sedan då det var långt mer stigmatiserande än idag att vara fysiskt annorlunda.

Inte nog med att Matt, i sitt publika jag, ”spelar” mer blind än vad han är, rent fysiskt, han tycks dessutom se sig tvingad att foga sin personlighet efter upplevda förväntningar. Han är stillsam, försiktig och noggrann, gräver ner sig i sitt jobb och ser sig inte som värdig Karens kärlek. Den charm som karaktäriserar den moderna tolkningen av Murdock lyser med sin frånvaro och reserveras för Daredevils domäner.

Med tiden hittar dock Matt Murdock sin röst – och ett större mått av mognad – och blir minst lika intressant som sitt alter ego. De smälter samman till två uttryck för samma person snarare än två roller som spelas av en figur läsaren inte riktigt känner. Det är i sammanhanget intressant att notera att den kanske mest hyllade Daredevil-historien någonsin, Frank Miller och David Mazzucchellis Born Again, kretsar helt och hållet kring just Matt Murdock vars privatliv får ta smäll efter smäll till följd av att hans största hemlighet har hamnat i fel händer. Läsarna går flera nummer utan så mycket som skymt av den dramatiska röda dräkten. Men det gör inget. Matt Murdock är Daredevil.

Med Mark Waid och Chris Samnees Daredevil #1 som kom ut i veckan har processen fullbordats. Nu är det inte bara läsarna och Matts närmaste som vet vem som döljer sig bakom masken, utan hela världen. Daredevils sanna identitet ha läckt ut upprepade gånger tidigare – mest långtgående var författaren Brian Michael Bendis tolkning av samma idé då Matt under lång tid tvingades leva i skuggan av ett tidningsavslöjande med därpå följande konsekvenser och så småningom en tid i fängelse. Därefter var det aldrig någon som kom och backade händelserna tillbaka utan Matt existerade i flera år av realtid i något slags limbo där misstankarna kring hans person aldrig helt kunde viftas bort men inget heller kunde bevisas.

I det sista numret av seriens tredje volym, förra månadens Daredevil #36, var det dock huvudkaraktären själv som en gång för alla punkterade bubblan. Inför en domstol, själv sittandes i vittnesbåset, erkänner han att han är Daredevil. Konsekvenserna blir långtgående. Utesluten ur advokatsamfundet i sin egen delstat tvingas han flytta till den enda andra delstat där han tidigare verkat som advokat: Kalifornien. Tillbaka i San Francisco där han under ett par år i början av 70-talet bodde tillsammans med Black Widow, tvingas han börja om från början.

Man kan alltid ifrågasätta Marvels beslut att ”återlansera” en bok med exakt samma laguppsättning, med ett nummer som följer direkt på förra månadens och lika gärna kunde ha gått under benämningen Daredevil #37 (volym 3). Självklart passar Marvel även på att höja priset och trycka den nya Marvel NOW!-logotypen på framsidan. Samtidigt kan man inte underskatta vilket skifte den senaste tidens händelser fått för konsekvenser för karaktären Daredevil och dessa märks tydligt redan i första numret av den ”nya” serien.

När någon som Matt Murdock flyttar från sin barndoms stad till en plats som han är mer ytligt bekant med ställs han inför betydande utmaningar. Sitt älskade New York har han noga katalogiserat in i minsta detalj. Platser känns igen inte utifrån de synliga detaljer och platsmarkörer de flesta av oss använder utan utifrån de övriga sinnesintryck de förknippas med. I San Francisco tvingas han istället till en kombination av improvisation och Google Maps (den som läst numret vet vad jag menar) och läsaren får tydligt intryck av att Matt Murdock kommer att behöva tid på sig innan han lyckats bygga upp en inre karta av sitt nya hem som kan jämföra sig med den han hade av New York.

Den ännu större frågan om hur vår huvudkaraktär ska klara av att hantera sitt numera offentliga dubbelliv skjuts delvis på framtiden. Vi ser visserligen Matt visa upp sina särskilda förmågor öppet när han hjälper till att lösa ett kidnappningsfall men de negativa konsekvenserna av hans nya öppna liv ges inte möjlighet att gå in på i detta nummer men vi vet att de kommer.

Daredevil är långt ifrån den första superhjälten i Marvels universum som från och med nu kommer att agera öppet. Fantastic Four har alltid varit kända för världen och med tiden har fler, exempelvis Iron Man, ”kommit ut” ur superhjältegarderoben. Ytterligare andra, som Black Widow, har mer haft ett kodnamn en någon egentlig separat ”persona”. Det som gör Matt Murdock annorlunda för oss dock tillbaka till samma grundläggande karaktärsegenskaper som tvingade den tidiga Matt till en så pass extrem uppdelning av sina olika roller.

Matt Murdock kan nu leva ett mer ärligt liv där han fullt ut kan vara sitt ”rätta jag” som både privatperson och superhjälte. Som Matt behöver han inte låtsas vara oförmögen att göra sådant som hans förhöjda sinnen möjliggör. Som Daredevil behöver han inte heller låtsas att han kan se, något som trots allt lett till en hel del krumbuktande från hans sida genom åren. Kan vi nu kanske få se den fullkomliga sammansmältningen av dessa två sätt att vara?

Problemet är ju förstås att sanningen nu inte bara är känd av hans närmaste och de som är välvilligt inställda. Jag kan se framför mig en lång rad suspekta figurer som nu ser sin chans att använda Daredevils svagheter till sin egen fördel. Trots de granna färger som Javier Rodríguez förser oss med i soliga Kalifornien kan man ana att de mörka molnen hopar sig. Oavsett vilket nummer som står på omslaget känner jag mig sällsynt manad att läsa vidare och Daredevil firar femtio år av äventyr med ett av sina mest banbrytande hittills.

Trackback-adress