I andra traden med The Manhattan Projects, som samlar #6-10, lämnar Jonathan Hickman för tillfälligt de inspirerande upptäckterna och galna visionerna för att istället koncentrera sig på våra galna vetenskapsmäns storpolitiska spel bakom gallerierna. Werner von Braun, Oppenheimer och de andra allierar sig med sina sovjetiska kollegor i vetenskapens tjänst för att skydda jorden mot det synnerligen verkliga hotet från rymden. De vill försäkra sig om att den mänskliga rasen skaffar sig herravälde över hela galaxen och tänker inte låta Kalla krigets terrorbalans hindra dem. När den orgieälskande president Truman och hans företrädare Roosevelt (återupplivad av Projektet som en artificiell intelligens) får nys på deras planer bryter helvetet lös.

The Manhattan Projects är en av Jonathan Hickmans bästa serier och en av de bästa i hela Image Comics katalog för att inte tala om att det är en av de bästa serier jag överhuvudtaget läst. Ett välcementerat koncept med kända historiska personer i en riktigt skruvad, rolig, sjuk och framförallt alternativ verklighet. En tydlig och genomarbetad design samt en strålande insats från tecknaren Nick Pitarra och färgläggaren Jordie Bellaire bjuder dig på en historisk och vetenskaplig resa du sent ska glömma. Den är en fulländad mix av allt jag gillar: historia, serier och alternativa verkligheter.

Hickmans alster har oftast ett långsiktigt och väl genomarbetat mål, vilket ni som läst hans Fantastic Four eller Secret Warriors säkert kan intyga, och därför föredrar jag att läsa hans serier i samlade volymer så jag inte missar alla små godsaker och intriger under den långa resans gång. The Manhattan Projects persongalleri utökas i den här volymen med diverse sovjetiska karaktärer såsom rymdhjälten Yuri Gagarin, den talande rymdhunden Laika, den ryska ministern Dmitriy Ustinov (som är en hjärna med rustning) samt Helmutt Gröttrup, en av ryssarna tillfångatagen raketforskare och nazist som under kriget varit von Brauns hunsade slagpåse. Just avsnittet där Gröttrup hamnar i de sovjetiska klorna hyllade jag tidigare i min årskrönika som ett av årets bästa nummer och det står jag fortfarande fast vid.

Precis som i första samlingen bjuds vi på en galen färd genom historieböckerna där våra medlemmar ur Manhattan-projektet har förvandlats till alkoholister, sociopater, pennalister och kannibaler. För att nå sina mål är de bokstavligen redo att gå över lik, naturligtvis i vetenskapens tjänst, men frågan är om en så galen samling klarar av att samarbeta hela vägen ut? The Manhattan Projects bubblar av konflikter under ytan inom de egna leden och det kommer förmodligen inte dröja länge förrän vissa medlemmars egna mål och syften kommer på kollisionskurs med de övrigas. I den här samlingen samsas de dock bra mot det yttre hotet i form av Amerikas ledare som försöker stoppa dem från att flyga för nära solen.

Paul Hanleys version av The Manhattan Projects

Jag hade gladeligen delat ut högsta betyg till den här samlingen om det inte varit för #10 som avhandlar Oppenheimers surrealistiska kamp med sig själv. Att Oppenheimer är den galnaste av alla är otvetydigt men här skrivs det lite väl mycket på näsan i den trippade skildringen av hans undermedvetna. Den sticker ut som ett fristående avsnitt, tecknat av Ryan Browne, men hade jag läst den i lösnummer hade jag känt mig snuvad på konfekten. Nu blir det bara en olycksbådande, märklig och lätt flummig parentes i Hickmans i övrigt fantastiska berättelse.

Trackback-adress