Tycker du som jag att serievärlden saknat ett low-key superhjälteberättande med tung Silver Age-känsla stöpt i en form hämtad från 60-talets TV-äventyrsserier är The Mysterious Strangers av Chris Roberson (I, Zombie) och Scott Kowalchuk definitivt värd att kolla in.

TV-känslan är som sagt tung här. The Strangers-gänget – rullstolsbundne chefen Absalom Quince, platinablondinen Verity Mills, jätten Sandoval och coole killen Michael Kono – är kusiner till teamet i Mission: Impossible och hänger över cocktails med Modesty Blaise, Mannen från U.N.C.L.E. och The Avengers. Det lattjas med serieformatet och The Strangers har både inledningssignatur, avsignatur, och recap-sida, allt enligt traditionell 60-talsformel. Likaså i enlighet med äventyrsserieformatet så saknar figurerna i stort sett personligheter utöver ungefär ett karikerat drag var – i den mån man kan prata om ”personteckning” handlar det huvudsakligen om att skildra team-medlemmarnas respektive superkraft på visuellt åskådliga sätt. Men det är närmast lite småaktigt att klaga på för The Mysterious Strangers är knappast avsedd att vara Bergmanskt relationsdrama. Det är exotiska ockulta äventyr, kort och gott, och som sådant funkar det finfint.

Man kunde dock då och då önska sig ett mindre kackigt linjespel från Scott Kowalchuk. Detta är en tecknare jag inte är så bekant med men som bäst kan beskrivas som en slags sub-David Aja/Chris Samnee, men utan dessas pennkontroll. Verity Mills haka ändrar form mellan rutorna och jag grubblar efter genomläsningen på vad i Sandovals ansikte som är ärr och vad som är mustasch. I sina bästa stunder är Kowalchuk riktigt fint 60-talsstiliserad (de rödögda rymdnazisterna är ett bra exempel), i sina sämsta ser det ut som finn-fem-fel-bilder från barnaårens pysselböcker. Plus att jag måste lägga in en protest mot att Verity Mills endast på omslaget syns i gravitationsbetvingande hövolmsfrissa då hon inne i tidningen bara har Gwen Stacy-hår rakt igenom. Falsk 60-talsmarkandsföring värdig Mad Men, på min ära!

The Mysterious Strangers är på det hela taget en habil äventyrsserie vars njutbarhet dock är direkt avhängig hur inkörd man är på 60-tals-TV. Grant Morrisons serieversion av The Avengers härförleden var mer än lovligt trött så det här är helt klart det bättre alternativet för genrediggaren. Men något stort mästerverk är det inte.

Trackback-adress