I höstas slog Albumförlaget till och gav ut två album i en serie samtidigt, Det var en gång i Frankrike 1: Herr Josephs imperium och Det var en gång i Frankrike 2: Korparnas svarta flykt. Serien kretsar kring Joseph Joanovici, en judisk skrothandlare. Serien tar sin början med en pogrom i Josephs födelsestad av tsarens styrkor och fortsätter till Frankrike där Joseph gifter sig med sin barndomskärlek Eva. Han får jobb hos Evas farbror som är skrothandlare och efter ett tag har han manövrerat ut honom och tagit över firman. Han fortsätter att göra bra affärer, både tillåtna och otillåtna, och blir allt rikare både vad gäller pengar och inflytande. När kriget kommer är det tur att han gjort affärer med tyskarna innan kriget eftersom snaran dras åt kring de franska judarna. Serien hoppar mellan olika perioder i Joseph Joanovics liv och efterhand fogas bitarna samman.

En sammansatt karaktär, ungefär så kan man nog beskriva den Joseph Joanovici som man möter i albumen. Han är ingen hjälte men han är ingen skurk. Han är girig men samtidigt generös. Han egocentrisk men omtänksam. Han förråder sitt nya hemland och sitt folk men samtidigt motarbetar han tyskarna. Huvudpersonen är onekligen seriens stora styrka och jag är väldigt ambivalent under stora delar av läsningen till honom vilket gör läsningen desto intressantare. Om andra världskriget har man både sett och läst nästan till leda och jag personligen tycker det är extra jobbigt med serier som berör Förintelsen, historiens värsta brott. Liksom lysande Uppvaknandet som Albumförlaget gav ut för ett par år sedan så utspelar sig den här i Frankrike och i huvudsak i Paris och det ger iaf en liten fräschör åt skildringen av andra världskriget då jag läst och sett mest om östfronten, Tyskland och Storbritannien.

Övergångarna mellan olika år fungerar också bra och det blir aldrig rörigt trots hoppandet. Nury har på det stora hela skrivit ett riktigt bra manus och berättelsen är fylld av dramatik och allvarliga samtal med underliggande hot. Dialogen känns också naturlig och Stefan Carlssons översättning är bra. Sylvain Vallée gör ett bra jobb med teckningarna och färgläggningen av Delf är bra. Det hela påminner väldigt mycket om en klassisk fransk stil som likväl kunnat tecknas på 70- eller 90-talet och dess tidlöshet passar bra i skildringen av mellankrigstiden såväl som krigstid. Dessutom är miljöerna överlag väldigt genomarbetade. Så en i alla delar proffsig serie med en huvudperson och andra flerdimensionella karaktärer som engagerar. Jag ser framemot fortsättningen.

Trackback-adress