I december släpptes den fjärde boken som Darwyn Cooke gjort utifrån en roman av Richard Stark, pseudonym för Donald Westlake, och det är hög tid för en recension. Tidigare delar har Henrik skrivit mycket utförligt om och de texterna kan ni läsa här. Böckerna har hittills innehållt relativt invecklade historier med den hårdföre yrkesbrottslingen Parker på jakt efter hämnd, inblandad i intrigmakeri och invecklade stötar. I Slayground får vi istället en totalt avskalad berättelse, närmast ett kammarspel i jämförelse med The Hunter, The Outfit och The Score. Efter ett värdetransportrån kraschar chauffören flyktbilen och Parker tvingas gömma sig för polisen på vinterstängda nöjesfältet Fun Island. Dessvärre ser några lokala gangsters i färd med att betala ett par korrumperade snutar honom ta sig in på området. Samtidigt basuneras nyheten om rånet ut via polisradion.  Gangstrarna bestämmer sig för att ta hand om Parker och bytet på egen hand.

Utifrån detta relativt simpla upplägg, ensam man kämpar mot överlägsen fiende, lyckas Cooke utvinna vad som kan vara den snyggaste Parkerboken hittills, ej räknat The Martini Edition (de två första böckerna och mängder av extramaterial) som ligger helt och hållet i en klass för sig vad bokdesign beträffar. På teckningssidan plockar Cooke fram väl valda tricks ur en som alltid full väska och resultatet är fenomenalt. Precis som historien är stilen här betydlig mer avskalad än i tidigare böcker. Istället för de, visserligen fantastiska, formexeperimenten i The Outfit där en samling stötar skildrades som bland annat ett illustrerat skvallertidningsreportage, en serie som hämtad ur Mad och en med kraftiga influenser från 50-talets animerade film, får vi här vintrigt avskalade bilder i kalla nyanser. Ja, vi kan även gratulera Cooke till ett mer lyckat val av palett denna gång.

Parker hamnar för ovanlighetens skull bakom galler i den senaste serieromanen av Darwyn Cooke.

Den starka nyans av orange som till viss del sänkte Henriks upplevelse av The Score  är ersatt av en betydligt mer passande vit, blå och svart skala som verkligen hamrar in att det är kallt nog för att ta död på en man som inte är försiktig. Att boken som helhet är stramt berättad gör dessutom de få extravaganserna desto effektivare. Som den fantastiska utvikbara kartan över Fun Island eller sidorna med namn från åkattraktioner som Marooned!, House of Wax och min favorit Tiki Time Theatre som dyker upp i partiet där Parker förbereder sig på belägring. Det här är ett typexempel på en bok som slinker ner som en Dry Martini (bör som bekant drickas snabbt för att behålla kylan) första gången då den är så spännande, men som man sedan gärna återvänder till och smuttar i sig under eftertanke som ett glas väl lagrad bourbon. Den tjänar verkligen på att läsas om då det finns så mycket att upptäcka på detaljplanet.

En liten marginalnotering kring den avslutande novellen ”The Seventh”. Tidigare publicerades detta destillat, i egentlig mening enbart det avslutande kapitlet från Starks roman med samma namn, i den förut nämnda  lyxutgåvan The Martini Edition i betydligt större format. Det märks på sina ställen att man krympt ner bilderna till vanlig bokstorlek. Dock inte något som drar ned betyget nämnvärt då serien ändå levererar en extremt brutal avslutning på en i alla bemärkelser knallhård bok. Rekommenderas!

Trackback-adress