En parafraserad replik från Nikanor Teratologens ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” har dykt upp en och annan gång när jag anmodats sumera det gångna året: ”2013 gjorde mig inte besviken eftersom jag inte väntat mig ett djävla dugg!” Bakgrunden till de låga förväntningarna hittar ni här.

Festivaler och resor i seriernas tjänst

Särskilt med ovanstående i åtanke måste det sägas att det blev rätt bra drag i serieåret ändå. Gick ut hårt i januari med att efter flera försök till sist lyckas ta mig till den legendariska seriefestivalen i Angoulême som gick av stapeln för fyrtionde året i rad. I sällskap av Serieteketkollegorna och partybestarna Linda Gustafsson och Ola Hellsten blev det en intensiv, lyckad och utmattande resa. Hela staden andas seriefestival under de dagar evenemanget pågår. Med världens kanske största seriemuseum samt ett serie- och animationscenter så lär man inte släppa alltför mycket på den känslan resten av året heller. Mest imponerande var mängden och kvalitén på utställningarna. Det var magiskt att se original av Moebius och Didier Comès. Bilderna var oerhört kraftfulla och jämför man med hur de ser ut i tryck har en del tappats på vägen. Kan låta absurt men så kändes det.

Inte helt oväntat var det så oerhört mycket på gång under festivaldagarna att det kändes svårt att överblicka. På gott och ont. Vi hann enbart ta in en mycket liten del av allt som bjöds genom en kombination av nybörjarotur och underdimensionerade lokaler för en del programpunkter. Men när jag tänker tillbaka på resan så här nästan ett år senare är det bestående intrycket ändå att det är mödan värt att ta sig dit om man älskar serier. Här finns allt representerat på såväl marknader som i utställningar och program. Från extremt breda albumserier till minimalistiska avantgardepublikationer. Den allmänna kvalitetsnivån är knäckande hög, så jag förstår varför många svenska tecknare som bevistat festivalen åker hem med viss prestationsångest!

Att under resten av året försöka toppa ett besök på världens främsta festival för seriefrälsta var inte helt lätt, men jag antog utmaningen som bildkavalkaden nedan vittnar om.

Från Stockholms internationella seriefestival 2013: Peter Snejbjerg och Tonči Zonjić signerar och tecknar. Att SIS13 var den första festival Tonči bevistade som gäst gör mig alltjämt lika förvånad. Och stolt över att ha bjudit in honom.

Se ett samtal med herrarna till höger här!  

 

 

 

 

 

 

 

 

Barcelonaresan i mars var efter önskemål från min kära fru relativt fri från lösnummersbläddrande. Detta tog jag igen med råge under semestern i augusti då vi besökte Köpenhamn och Berlin. Till vänster merparten av det jag kånkade hem från butiker som Faraos cigarrer, Fantask och Modern Graphics.    

 

 

På Bok & Biblioteksmässan i Göteborg var min kollega Jenny Lindhs många framträdanden självklara höjdpunkter. Här ses hon (till vänster, känd från Fråga bibliotekarien i DN och Babel) i samtal med Kulturrådets enhetschef Signe Westin och Maria Ehrenberg. Under mässan kunde man även se mig snacka med rumänske tecknaren och seriehistorikern Alexandru Ciobotariu samt bevista en liveinspelning med Hög av Seriergänget och gästerna Frida Ulvegren, Jimmy Wallin, Johan Kimrin, Sara Olausson och Johan Wanloo.

Samtal med Peter Bergting och Erik Kriek inspelat under SIS13 kan avnjutas här!

 

 

Höjdpunkter från årets läsning

När jag för ett par år sedan blev medlem av Shazamredaktionen var det delvis för att täcka in Dark Horse Comics, underrepresenterade i vår bevakning på den tiden. Bara en snabb överblick av vad de levererat under året ger vid handen att de fortfarande håller en imponerande hög nivå. Men då bör man förstås minnas att mitt fokus nästan helt och hållet är inställt på titlar knutna till Mike Mignola. B.P.R.D. Hell on Earth av John Arcudi har fortsatt utvecklas i flera intressanta riktningar både vad gäller händelser i serien (det är komplicerat) och tillskott i form av nya tecknarförmågor. Här sticker den av Laurence Campbell (som tidigare gjort storverk med The Punisher) tecknade ”Wasteland” från nummer 107 – 109 ut lite extra. Bland annat på grund av sin för sammanhanget ovanligt realistiska stil. Allas favoritektoplasmaman Johann Krauss åker på räddningsuppdrag för att hämta hem agenterna som man senast hörde av i briljanta ”The Abyss of Time” av Scott Allie och 2012 års stjärnskott James Harren. I ett år då popkulturen haft mer än sin beskärda del av den sortens överlevnadsskräck som återfinns i ”Wasteland” blir jag likväl exalterad av denna avskalade historia med ”guys on a mission”.

Annan vinkling på samma tema fick vi i nya titeln Sledgehammer 44 (läs recension här!) av John Arcudi och Jason Latour i april. Action under andra världskriget med inslag av ockult vetenskap. Ingen blir direkt förvånad med tanke på avsändarna, men det är ändå extremt gripande. Pågående uppföljaren ”Lightning War” tecknas av tidigare nämnde Campbell och har en cameo av Adolf Hitler i första numret. Bara en sådan sak.

Med alla nya projekt och miniserier från Team Hellboy kändes risken för kreativ utmattning överhängande. Än så länge har man dock lyckats parera den förbannelsen. De nya tecknare som imponerat mest har varit bröderna Sebastián och Max Fiumara som verkligen etablerat sig som monsterskildrare av rang under det att de bytt av varandra på Abe Sapien som fick en egen tidning skriven av Scott Allie (och Mignola) med start i april. Med en berättarstil som påminner om vagabondteve som Jagad, Kung Fu eller Hulken följer vi titelns amfibieman på färd genom ett samhälle på gränsen till total kollaps på grund av epidemier, monsterinvasion och andra naturkatastrofer. Sebastián tecknade även Lobster Johnson: A Scent of Lotus som med sina två nummer i juli och augusti delade ut mer pulpaction än de flesta lyckades få till under ett helt års utgivning.

Apropå brödrapar så levererade Gabriel Bá och Fábio Moon en av de mest oroande titlarna i B.P.R.D.s kanon med miniserien Vampire. Förhoppningsvis är det inte enbart extrem narcissism som får mig att ta extra illa vid mig när man får följa agent Anders på resan från hårdför vampyrjägare till någon som definitivt transformerats och blivit det han i början bekämpade: ett blodtörstigt monster. Snarare är det för konsekvensen i hur allt skildras med sådan svärta och känsla för innovation i hur man lägger upp en seriesida, ett bildupplägg, en karaktärs utseende. Själva kompositionen av varje kapitel  runt 24 sidor är uppbyggd på ett sätt som  håller läsaren i ett tillstånd av fascination inför varje enskild detalj, och likväl obevekligt tvingar en att bläddra vidare då det hela är så spännande.

En annan vampyrjägare som lyckligtvis ännu håller fast vid sin mänsklighet är Lord Henry Baltimore. Tredje albumet samlar kortare historier som publicerats sedan 2011. A Passing Stranger and Other Stories (Mignola, Christopher Golden och Ben Stenbeck) släpptes i november och kvalar lätt in som en av årets bästa samlingsvolymer.

Hellboy: The Midnight Circus är det andra fristående albumet med Mignolas röde protagonist och tecknas av Duncan Fegredo. Här får vi en kraftigt Pinocchioinspirerad (alltså Carlo Collodis roman snarare än Disneys dito) historia om hur den unge Hellboy rymmer hemifrån och hamnar hos den titulära cirkusen med rötter i helvetet. Fegredo tar sitt tecknande till helt nya nivåer när han i berättelsens olika lager pendlar fritt mellan stilar och tekniker. Att Mignolas sätt att hantera sina influenser skiljer sig från exempelvis intertextualitetsfantomen Alan Moore blir tydligt när man jämför med den senares Nemo: Heart of Ice som släpptes i februari. Hos Moore finns en besatthet i att tryffera varje bildruta med referenser som emellanåt överskuggar berättelsen. Mignola lyckas i högre grad ha inspirationskällorna som utgångspunkt för det egna stoffet. Något som blir tydligt också i Hellboy in Hell # 5: The Three Gold Whips, en tidig julklapp när den släpptes första veckan i december. Med utgångspunkt i en saga av bröderna Grimm (som ni kan läsa här)  får vi en riktigt skruvad berättelse där Big Red hjälper en man att undkomma ett kontrakt med djävulen som får Siegel och Shusters överenskommelse med DC att låta som en oerhört förtjänstfull affär. Helt klart ett av årets bästa lösnummer.

Nu när Mignola prisats vitt och brett av undertecknad kan vi väl alla enas om att han bör ha följande nyårslöfte: hitta en annan dikt av Edgar Allan Poe än ”The Conqueror Worm” att citera!

Är då denne krönikör en trygghetsnarkoman av rang som bara håller sig till välkända skapare för sin seriefix? Jag lovar att det under året gjorts försök att gå från de väl upptrampade stigarna ett par gånger. Dessvärre har terrängen vid sidan av bestått av en så svårforcerad sörja att det inte varit värt besväret att rapportera om. Några guldkorn har dock plockats upp därute i leran. Rikard var tyvärr föga imponerad av Peter Bergtings album Domovoi. Jag kan hålla med kritiken som riktas mot att serien dras med vissa problem vad gäller tempo. Med risk för jäv eftersom Peter är en så trevlig person vill jag dock prisa såväl skapandet av ett magiskt Stockholm som den snygga användningen av östeuropeisk folklore i ett album som gav upphov till igenkänning, glädje och sorg under läsningen.

Sprit är ju ett ämne som på gott och ont ligger mig varmt om hjärtat. Dark Horse destillerade två serier under 2013 som satte perspektiv på min bakisångest. Att på fyllan smsa folk som säkert hellre vill vara ifred, nöta sin relation med onödigt gnabb och vakna upp i lokaltrafiken långt från den tilltänkta destinationen är illa nog. Men till skillnad från Ruben i Buzzkill av Donny Cates, Mark Reznicek (manus) och Geoff Shaw (bild) får jag inte fasaväckande superkrafter av alkoholintag. På plussidan har jag inte heller vaknat upp efter att ha slagit ihjäl en hop skurkar och jämnat ett par kvarter med marken och undrat vad fan som hände kvällen innan. Inte heller har alkoholen manifesterat fysiska demoner (även om det emellanåt kändes så när man under uppväxten i Norrköping sprang ihop med vissa släktingar ute på stan) som de i Wild Rover av Michael Avon Oeming. Att som Shane frammana och bekämpa demonerna med hjälp av massivt spritintag är en metafor så god som någon för hur det kan vara när törsten tar över allt annat. Rejält grabbigt men också fullt av intressanta uppslag från förlaget som var först med att producera zippotändare och shotglas som kringmerch.

Att  2013 lyckas göra något med Star Wars som kombinerar fanservice med nytänkande och rejäla doser rymdåka kan tyckas vara smått otroligt. Brian Wood och Carlos D’Anda åstadkom konststycket och fick händelser med alla de klassiska figurerna och inslagen att kännas roliga att läsa om. Och med tanke på vad som uppdagats de senaste månaderna kring Woods beteende mot Tess Fowler och andra tjejer på mässor under 10-talet är det rätt motvilligt jag erkänner detta.

En snubbe som inte heller vunnit några poäng för sina satsningar på emancipation är tecknaren Tony Harris. Uttalanden om korkade och manipulativa cosplayande damer var irriterande läsning. Men tillsammans med Steve Niles släppte han serien Chin Music där ockultism kolliderar med Elliot Ness och dennes strävan att sänka Al Capone. När allt presenteras i sådana vackert överlastade sidupplägg som andas lika delar Alphonse Mucha som pulpvansinne kan jag inte annat än kapitulera. Efter att ha sett resultatet kan jag förstå att utgivningstakten landade på två nummer, i maj och december, detta år. Images redaktionella piska lär vina hårt över Harris om man ska hålla den entusiastiska planen med ett nummer i månaden fram till april då serien avslutas. Apropå Image så behöver det väl knappast sägas att Fatale (Ed Brubaker och Sean Phillips) fortsätter vara den bästa pågående serien även 2013. Och att Velvet (Brubaker samt Steve Epting) med sin kombination av agentkänslan från The Man From U.N.CL.E. och Tinker, Tailor, Soldier, Spy gav oss det starkaste förstanumret från den senare delen av året känns lika självklart.

Inte fullt lika väl genomfört men kioskvältarmässigt i sin ideologiska sprängkraft var Liberator från uppstickarförlaget Black Mask, som även gav oss högintressanta antologin Occupy Comics. En vigilanteserie med djurrättsaktivism som tema visste jag inte att jag längtat efter så mycket förrän trycksaken fanns i handen. Att detta gör mig till en lika god kålsupare som merparten av de som skriver om serier i svensk media och sätter politik över utförande bjuder jag helt enkelt på denna gång. Mer fullödig recension av nummer ett finns här.

Apropå antologier så publicerade Apart förlag årets bästa svenska sådan när Pär Thörn och 23 tecknare slog hårt och träffade rätt med Ordningen upprätthålls alltid. En påminnelse så god som någon om vilken tecknarkapacitet som finns i vårt lilla land samt vilken imponerande bredd Thörn har i sitt skapande.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För att återknyta till början på denna krönika vill jag nämna två riktigt bra album från Frankrike. La colère de Fantômas – Le bois de justice (”Fantômas vrede – Rättvisans skog”) av Olivier Bocquet och Julie Rocheleau var det bästa albumet jag fick med mig hem från Angoulême. Här återuppstår Marcel Allain och Pierre Souvestres 102-årsjubilerande superskurk och visar var ondskeskåpet ska stå.

Mer fransk pulp med kraftiga vibbar av Jorge Luis Borges bibliofila mysterier kom via David B.s Incidents in the Night som under året fick engelsk språkdräkt. För oss som spenderar en försvarlig mängd av vår vakna tid plöjandes text/bild finns det väl inget häftigare än att tänka sig att det ska leda till något annat än mer läsning. Just ett sådant scenario får vi här då Davids fiktiva alter ego blir indragen i mordiska konspirationer, magi och mytologi när han jagar efter en bokserie han upptäckt i en dröm och sedan hittar på den lokala boklådan.

Del två av Incidents in the Night kan inte komma fort nog!

Stort tack till er som orkade ända hit. Det har blivit en del serier lästa under året, men jag har minst lika mycket i skåp, högar och hyllor runtom i hemmet som jag inte hunnit till. Har haft en del av E.M. Cioran och Yukio Mishima som pockat på uppmärksamhet också. Som Kungen sjöng i klassikern ”Viva Las Vegas”: ”How I wish that there were more than twentyfour hours in the day/ Even if there were forty more I wouldn’t sleep a minute away…” Och det bör väl inte sägas att jag skulle spendera den extra tiden på annat än hazardspel?

För övrigt avrundade jag året med att bli invald i Urhundenjuryn under ett möte i december. Ska bli intressant att se hur mycket det går att röra om i denna gryta.

Gott nytt år och må vi alla läsa mer serier 2014!

”Jag har aldrig haft minsta känsla av fullkomlighet, av äkta lycka, utan att tänka att nu eller aldrig var stunden kommen att för alltid radera ut mig själv.”
E.M. Cioran

Trackback-adress