Det är svårt att lära gamla hundar att sitta, eller…det är svårt att få serienördar att läsa något nytt som de inte har någon aning om. Att jag mest slukar superhjältar från Marvel Comics är inte bara för att jag älskar deras bidrag till genren utan beror lika mycket på bekvämlighet och trygghet. Marvels universum har sett likadant ut i snart 75 år och detsamma gäller för DC Comics, trots några rebootar här och där. Visst har det med tiden smugit med en del andra förlag men det är först på senare år jag vågat och längtat efter att få pröva nya horisonter och blev glatt överraskad när Valiant Entertainment dök upp.

Som Rickard tidigare skrivit lanserade Valiant Entertainment att de skulle starta upp sin gamla superhjältefabrik från 1990-talet med buller och bång under 2012. X-O Manowar, Harbinger, Bloodshot och Archer & Armstrong återuppstod under den pampiga lanseringen ”The Summer of Valiant 2012” och flera titlar har lagts till efter det i en riktigt seriös satsning så här långt. Denna flod av nya superhjältar i ett nytt universum tillsammans med en monsterrea hos comixology för några månader sedan fick mig på fall. Den gamla hunden lärde sig sitta och började läsa Quantum and Woody med det oemotståndliga epitetet ”Världens värsta superhjälteteam”.

Seriens författare James Asmus har skrivit flera prisbelönta pjäser och har precis som tecknaren Tom Fowler samarbetat med Marvel under några år (Gambit respektive Venom). I Quantum and Woody får vi följa bröderna Henderson i jakten på fadern Dereks mördare. Eric är den biologiske sonen med militärbakgrund som nu arbetar som säkerhetsvakt. Hans fosterbror Woody är en dagdrivande småtjuv och pajas som inte duger till något om Eric får säga vad han tycker, vilket han ofta gör som den storebror han är. Bägge bröderna har ett minst sagt komplicerat förhållande till pappa vetenskapsmannen Derek: Eric känner sig åsidosatt eftersom Woody kräver mer kärlek då han ofta hamnar i trubbel och Woody saknar den biologiska kärleken som Eric får. När jag nu beskriver dessa familjeförhållande får man lätt intrycket att det här skulle vara ett tårfyllt, ångestladdat drama där gamla oförrätter bubblar under ytan. Det är det också, fast kryddat med en härligt hämningslöst sjuk humor där inget är för vulgärt eller groteskt.

På fyra nummer hinner Asmus skämta eller driva med allt från rasism, funktionshindrade och småväxta till homosexuella, kroppsvätskor, muslimska fundamentalister och till och med Blackface. Allt levererat med sanslös timing och förstärkt av Fowlers sköna cartoon-stil. Även om skämten ibland är så långt under bältet att de skulle få bröderna Farrelly att rodna var det länge sedan jag asgarvade så mycket när jag läste en serie. Brödernas diametrala personligheter, Eric präktig bror duktig och Woody barnslig finne i röven, är en källa till mycket underhållande och råa dispyter som allt som oftast slutar i handgemäng, till och med under faderns begravning.

Inte blir det bättre när de patetiska och otursförföljda bröderna i sin jakt på faderns mördare får superkrafter under en olycka i hans hemliga labb. Tagna med byxorna nere, bokstavligen, jagas de nu livsfarliga Hendersons både av lagens långa arm och den mystiska organisationen Edison’s Radical Acquisitions, förkortad ERA. Grundad av självaste Thomas Alva Edison som i Valiants universum skaffat sig så många patent genom att helt enkelt stjäla dem. ERA har genom åren skaffat sig monopol på vetenskapliga avancemang som de säljer dyrt när det passar dem och nu är de ute efter Eric och Woody krafter.

Jag tänker inte spoila mer av Quantum och Woodys öden och äventyr förutom att de råkar ut för kloner, människans största fasor (spindlar, clowner och sprutor) samt stiftar bekantskap med geten Vincent som är lika harmlös som den lilla kaninen i Monty Python and The Holy Grail. Om du vill läsa en galen och härligt plump serie som samtidigt handlar om djup syskonkärlek är detta något för dig. Trots allt har Eric och Woody bara varandra och man inte kan välja sin familj.

Trackback-adress