Från den animerade versionen av Takashi Okazakis ”Afro Samurai”.
I onsdags hade det oftast eminenta kulturprogrammet Kobra superhjältespecial. Om du inte sett avsnittet redan finns det att titta på här. Som brukligt är emotsåg jag detta med stora delar bävan och, med tanke på att avsändaren gjort bra saker tidigare, viss förväntan. Och det ska sägas direkt att redaktionen faktiskt lyckats hitta en egen ingång till ett älskat och extremt genomtröskat ämne. Jag hade fruktat att vi skulle få oss serverat ytterligare en valhänt introduktion till superhjältefenomenet, gjort med så grova penseldrag att såväl inbitna fans som nytillkomna skulle klia sig i huvudet och undra vad som var på gång. Istället fokuserade man på några enskilda företeelser från detta mångfacetterade litterära fält i de fyra reportage som hanns med under speltiden på 28 minuter.
Bitvis blir det riktigt bra. Till exempel under intervjusegmentet med Dr. Naif Al-Mutawa, skaparen bakom The 99 som är en serie om ungdomar vilka på Shazamlikt vis förkroppsligar profeten Mohammeds olika attribut: medkänsla, styrka och visdom med mera. Det och de andra inslagen ger den svenska publiken större inblick i företeelser som än så länge är relativt okända på våra breddgrader. Ändå är det något som skaver i hjärnan under tittandet och efteråt. Programmets grundton får mig att tänka på en krönika Hanna Fahl publicerade i DN förra veckan. Läs den här! I korthet skriver Fahl om hur även de bästa av intentioner kan spåra ur totalt när man inte tänker igenom sina resonemang hela vägen. Och det är lite den känslan jag får när Kristofer Lundström stolt basunerar ut att de nya superhjältarna minsann inte är vita män från USA. Nej, de nya hjältarna kommer fram ”i marginalen” som han uttrycker det. ”Världssuperhjältar” är ett annat begrepp som används. Nog för att Morrissey har en poäng i sin låt ”America is Not the World” (lyssna här), men när man klumpar ihop resten av planetens befolkning under epitet som ”multikulti” gör man alla en otjänst. Likaså blir det konstigt, om än ej lika allvarligt, när man kallar japanska superhjältar för uppstickare. Märk väl att den japanska seriemarknaden är världens största och att de tv-serier man tar sina exempel från i Kobra är delar av en tradition som sträcker sig bakåt till 50-talet. När redaktionen lyfter ut Wonder Woman (via ett klipp med Lynda Carter, huvudperson i 70-talstvserien), den enda superhjälten ur den första vågen med en uttalat feministiskt agenda, som ett exempel på att de kvinnliga hjältar som finns är skapade enbart med en manlig läsekrets i åtanke, ja då börjar jag dra öronen åt mig. Jag får samma märkliga känsla som när ytterligare en yrvaken journalist vill påpeka att det finns många kvinnliga serieskapare i Sverige med en tidningsrubrik i stil med ”Nu kommer tjejerna!”. Trots att serieskapande i lilla Sverige lyckligtvis slutade vara en gubbklubb många år innan nu verksamma skribenter övervägde en karriär inom journalistiken.
Tyvärr så faller Kobras redaktion i en mycket gammal fälla. I sin strävan att vara så inkluderande som möjligt, så blir man istället exkluderande. Serieskapare med en egen röst sätts relativt slumpmässigt ihop med andra och gamla perspektiv åt hållet europeisk vit medelklass upprätthålls när ”trötta vita superhjältar” ställs mot ”minoriteter” som representerar en säg mellan 40 och 60 procent av jordens befolkning. Det är ytterst beklagligt och får mig att undra om man varit lika slarvig när man gjort andra inslag. Förmodligen är det så att superhjälteserier alltjämt har en så pass låg ställning att det inte finns någon som helst prestige i att anstränga sig så som man brukar göra inför ett reportage. Högst förståeligt med tanke på hur DC och Marvel brukar närma sig sitt eget uppdrag. Men likväl beklagligt med tanke på hur stor effekt ett väl genomfört knäck kan ha på en lokal nivå och hur mycket det kan betyda för enskilda individer när de faktiskt känner sig sedda av säg ”Afro Samurai” eller ”Batwing”. Och det gör att jag trots goda föresatser måste bedöma Kobras superhjältespecial som ett misslyckande. ”Snyggt, hett och smart på onsdagskvällarna.” Tyvärr Kristofer, inte den här gången.
