Finalen på akt ett av Mark Millars nya superhjälteepos är ingenting för känsliga läsare. Farbror Walter och Utopians son Brandon gör processen kort med det sista hindret för att genomföra sin superhjälterevolution – Sheldon, Grace och Chloe ska bort. Lyckligtvis kommer pojkvännen Hutch till undsättning i sista minuten och Chloe och hennes ofödda barn är i säkerhet. För närvarande.

Den långsamma expositionen i de första två numren är som bortblåst och istället serverar Millar/Quitely en sällsynt brutal slakt fylld av återhållen vrede och förakt för allt som Utopian står för. Det är ohyggligt fasansfullt och ger en grym bild av vad som väntar vår arma värld när superhjältarna gjort upp med sin scoutheder och ersatt den med superfascism.

Själva grundhistorien är på inget sätt ny men tack vare Frank Quitelys briljanta penna får detta klassiska tema med kampen mellan ont och gott samt far mot son en modern och realistisk touch trots att vi rör oss i superhjälteland. Quitely tar actionsscenerna till en ny nivå när han konsekvent väljer att dölja själva kollisionsögonblicket och istället visar efterverkningarna. Det ger en välkommen magstark känsla av den oerhörda kraften dessa superhjältar besitter.

Problemet med många superhjälteserier är att de ofta är styrda av förlagens fasta ramar och därmed starkt begränsar kreatörernas skaparglädje. I Jupiter’s Legacy slipper vi onödiga filter och berättelse samt handling får fritt spelrum. Det som tilltalar mig så starkt med den här serien är att Millar/Quitely kan ta den vart de vill och att utgången inte på något sätt är bestämd på förhand.

I nästa nummer har nio år gått, revolutionen är ett faktum och Chloe, Hutch samt sonen Jason håller sig gömda. Jupiter’s Legacy #4 dyker tydligen inte upp förrän i januari 2014 vilket känns outhärdligt. Jag kan inte få nog av den här berättelsen och ser verkligen fram emot akt två av ett än så länge perfekt superhjältedrama av högsta klass.

Trackback-adress