Kate Bishop är sjukt trött på Clint Barton. Trött på att han själviskt stänger ute alla sina vänner när problemen hopar sig. Hon tar sitt pick och pack, plus Pizza Dog, och drar till Los Angeles för att pröva sina egna vingar. Madame Masque har dock en gås oplockad med Kate och tänker göra allt hon kan för att ge igen för gammal ost.

Denna trevliga utflykt till USA:s västkust är en direkt fortsättning på händelserna i Hawkeye #11. För er stackare som ännu inte har läst Kate och Clints äventyr i New York är detta nummer ett ypperligt tillfälle att börja med eller så kan ni i november införskaffa Hawkeye Vol.1: My Life as a Weapon som samlar Hawkeye #1-11 i inbundet format.

Matt Fractions berättarstil spretar ibland åt alla möjliga håll. Han tenderar att bli lätt ofokuserad och det är tämligen svårt att hänga med i alla hans tanketrådar men med Hawkeye klickar allting, från början till slut. Mycket smart humor och kvickhet levererad i lyxförpackning av Eisner-belönade geniet David Aja gör det till en av Marvels allra bästa serier och en av de bättre på hela marknaden överhuvudtaget.

I detta nummer står Javier Pulido för pennan vilket han även gjorde i Hawkeye #4-5 som handlade om när Madame Masque drogs vid näsan i Madripoor och blev totalt förolämpad av Kate Bishop. Hämnden är ljuv! Pulidos stil är skönt cartoony med roliga glimtar av Kates innersta tankar och passar perfekt till denna juvel i Hawkeye-kronan. Det är också kul att se Matt Hollingsworths färgläggning skifta till mer klara färger när vi landar på västkusten jämfört med den sjaskigare varianten i New York.

Hur det går får ni läsa själva men Hawkeye Annual #1 är tänkt som en språngbräda för våra bägge bågskyttars fortsatta öden och äventyr på var sin kust. Missa inte Hawkeye! Du kommer inte att ångra dig.

P.S. Annualformatet användes från början mest till återtryck av gamla favoriter men också för att berätta längre historier som inte fick plats i den ordinarie utgivningen. Ett bra exempel är Lee/Kirbys klassiska Fantastic Four Annual #1-6. Här får vi se när Namor för första gången samlar sina vattenkreatur för att inta Manhattan, Doctor Dooms ursprung, Reed och Sues bröllop med en ”gästlista” som innehöll alla Marvels dåvarande karaktärer (till och med Millie The Model), den förste Human Torch från Marvels Golden Age-era dök upp, första mötet med Psycho-Man och meddelandet att Reed och Sue väntade barn följt av Franklin Richards födelse samt första mötet med FF:s klassiska ärkefiende Annihilius. Under 1960- och 1970-talet innehöll de flesta av Marvels annuals Pin-Ups, skurkgallerier och annat häftigt lull-lull vilket gjorde dem till något alldeles extra för läsarna.

Ett annat vanligt tillvägagångssätt var att använda annual-formatet till att berätta slutklämmen på en lång historia. En av mina favoriter är tandem-paret Avengers Annual #7 samt Marvel-Two-In-One Annual #2 som är slutkapitlet på Jim Starlins Warlock/Thanos-saga. En riktig höjdare!

Under 1980- och 1990-talet publicerade Marvel och DC en uppsjö av annuals varje sommar som var en del av ett större event eller crossover, till exempel Atlantis Attacks (1989). Formatet försvann nästan helt efter 1994 under den dåvarande seriekrisen i USA och har bara dykt upp sporadiskt under 2000-talet.

Hawkeye Annual #1 är ett skolexempel på den tidigare användningen av annual-formatet: en möjlighet för seriens huvudförfattare att berätta någonting viktigt för berättelsens stora hela men som inte får plats i den ordinarie utgivningen. Behovet av att fylla ut historien med specialutgåvor har minskat drastiskt eftersom de flesta titlar kommer ut med ofta 15 nummer om året men jag föredrar färre nummer per år och en fet annual. Senare i år dyker Mark Waids Indestructible Hulk Annual #1 upp med en liknande utvikning av handlingen och jag hoppas att det här är en trend som håller i sig.

Trackback-adress