En av det senaste decenniets mest försenade serier är Battling Boy av Paul Pope. Men nu är den utgiven och jag har läst den. Tämligen självklart i och för sig för annars skulle det kunna framstå som oseriöst att jag recenserade den. Jag skrev en liten nyhet om serien för ett tag sedan med diverse länkar inbakade. Battling Boy handlar i alla fall om staden Arcopolis som plågas av monster i olika former som bland annat rövar bort barn. Arcopolis store, och ende, hjälte Haggard West dödas av monstren vilket lamslår staden, men högre makter, i det här fallet avlägsna gudar, skickar dit en pojke för att bekämpa monstren. Det är Battling Boys mandomsprov men är han beredd på vad som väntar? Vad tycker Haggard Wests dotter Aurora, som bestämt sig för att axla sin fars mantel, om att staden fått en ny beskyddare? Vem styr egentligen monstren som försöker ta över staden?

Battling Boy är första delen av en planerad trilogi och det är bara att hoppas att väntan inte blir lika lång på nästa del. Att det är första delen av tre märks både av att det är mycket som presenteras och att Pope ägnar gott om tid åt olika händelser, här behövs inte jäktas igenom något. Upplägget med en hjälte som dör, dottern som vill ta över och en gudasänd räddare åt en desperat stad är riktigt bra och jag tror det här kan bli riktigt bra till slut. Battling Boy är även lyckad då jag inte kan se annat än att såväl yngre som äldre läsare har en hel del att hämta och det är verkligen en allåldersserie. Det är redan bra, Battling Boy är i och för sig en rätt blek karaktär trots sina tvivel och förmågor men det är inget ovanligt, då blir han en mer lättillgänglig projektionsyta. Då är Aurora betydligt intressantare i sin strävan att axla pappans mantel, något som inte tar så mycket plats men som jag hoppas Pope ägnar mer tid åt framöver. Monstren, vars drivkrafter eller bakgrund man inte får veta så mycket om är också lite fascinerande, framförallt de som påminner om en korsning mellan mumier och Nosferatu. Så handlingen fungerar och växlar mellan fläskig action och  till exempel scenerna där Battling Boy tas emot av borgmästaren som mest påminner om scener ur Maya makes a mess. Även om berättelsen i sig är bra så ligger seriens verkliga styrka i Popes lysande teckningar, det är både jävligt snyggt och fantasifullt. Det finns dessutom en intensitet och en ”snabbhet” i teckningarna, trots att Pope som jag skrev ovan tar sig tid att stanna upp och berätta mer ingående som är sällsynt  200 sidor ögongodis rakt av. Det är bara att slå till.

Trackback-adress