Sheldon Sampson har en dröm. En dröm om frälsning och nytt hopp för hans sargade land. Efter att familjeföretaget smulats sönder i 1929 års börschkrasch sätter Sheldon allt på ett kort. Han samlar fem vänner från college samt brodern Walter för att hitta skatten vid regnbågens slut: den mystiska ön utanför Nordafrikas kust som håller honom vaken om nätterna.

Starten på Jupiter’s Legacy har episka proportioner. Mark Millar är tillbaka med en ny utforskning av superhjältemyten efter tidigare nedslag med bland annat Kick Ass, Nemesis och Super Crooks. Vad Sheldon och hans vänner hittade på ön får vi inte reda på mer än att de återvände som superhjältar. Nu, 80 år senare, är tre av dem kvar: Sheldon (Utopian), hans hustru Grace (Lady Liberty) och brodern Walter. De har bekämpat brott och fångat in superskurkar samt tjänat folket och haft fullt förtroende för det demokratiska systemet. Men Utopian har tappat något på vägen.

Utopian och Lady Libertys barn Brandon och Chloe lever ett cyniskt kändisliv fullt med välgörenhet, sponsorer, agenter, utomjordiskt knark, skamlösa förslag och överdoser. Föräldrarnas perfekta liv och besvikelse över att Brandon och Chloe blivit som de blivit är en följetong i de frustrerade syskonens terapisamtal. Alla coola superskurkar försvann för 20 år sedan och syskonen tillbringar hellre tiden på heta kändisställen än svarar på anrop när Utopian kallar.

Det är inte bara Brandon och Chloe som är trötta på Utopian och hans Bror Duktig-mentalitet. Brodern Walter utmanar hans ledarstil och moraliska hederskodex. Han tycker att de aktivt ska försöka hjälpa president Obama under hans andra period för att få landet på fötter igen, inte bara plocka ner katter från träd. Eftersom de har krafter, varför inte använda dem för att göra världen bättre när politikerna hela tiden misslyckas?

Jupiter’s Legacy är en tickande bomb. Utopian blir alltmer ensam utan att han märker det. Han är omedveten om att dottern Chloe har ett förhållande med sonen till tidernas störste superskurk samt att hon även är gravid. Utopian skämmer ut Brandon inför hans vänner och han behandlar Walters son Jules som vatten. Både Brandon och Jules förtjänar mer smisk på stjärten än de flesta barn men bägaren är på väg att rinna över.

Lagom till Supermans 75-årsjubileum dyker Millars ”hyllning” upp på seriehyllorna. Utopian och hans klan av superhjältar är som hämtade ur en Golden Age-serie från 1930-talet med färgglada dräkter och mantlar medan deras ättlingar föredrar helkropps-spandex. Det är gammalt och mossigt som möter nytt och glättigt. Lika rigida som Utopian och hans hustru Grace är i sina gamla värderingar, lika total är likgiltigheten och slappheten hos den yngre generationen. Den ende som tröttnat och gått till handling är Walter som ger Brandon ett erbjudande han inte kan tacka nej till. Det hela artar sig till ett svulstigt antikt romerskt eller grekiskt drama.

Den storslagna och ödesmättade inledningen är än så länge seriens absoluta höjdpunkt. Det är så snyggt hur Millar bygger upp förväntningen och spänningen som en mastodontrulle från förr. Den ljusa färgläggningen och Frank Quitelys penna sätter an tonen perfekt och man verkligen längtar efter fortsättningen om öns mysterier. Tempot är ganska lågt genom hela serien och ger plats till eftertanke. Den enda fighten mellan superskurken Blackstar och hela kollektivet av superhjältar bjuder också på en fantastisk bildkomposition av Frank Quitely där han porträtterar hur Walter fångar skurkens hjärna i ett mentalt ”fängelse” medan de andra brutalt slår ner honom. Walter bjuder honom till och med Blackstar på kaka under besöket.

Det finns många frågor jag skulle vilja ha svar på: vad hände på den mystiska ön och vad har hänt med resten av Sheldons kompanjoner från äventyret? Återvände alla hem? Lever de? Är någon kanske en superskurk? Å, alla frågor som håller mig fången!

Det är svårt att inte ge serien fullt betyg, speciellt eftersom det är första gången jag läser lösnummer från Image Comics. Den fantastiska papperskvalitén och avsaknaden av störande reklam ger mig en nästan religiös serieupplevelse jämfört med Marvels sladdriga tidningar som är fullproppad med reklam. Jupiter’s Legacy puttrar och mullar som en gammal vulkan redo för ett våldsamt utbrott. Den långsamma utgivningstakten (två nummer på fem månader) gör det nästan outhärdligt. Det känns verkligen som Millar och Quitely är på rätt spår och jag hoppas de ror iland sitt episka drama. Rekommenderas varmt!

Trackback-adress