Jag reser så ofta min budget tillåter och det är två saker jag alltid kollar upp inför besök i en ny stad: tillgången på seriebutiker och Tikibarer. Sistnämnda kategori ligger lite utanför det vi sysslar med här (men vill ni ha bartips går det givetvis att skicka en rad till anders@shazam.se!) så jag kommer hålla någotsånär seriefokus i mina resereportage. Senaste året har det blivit en hel del farande och nu är det äntligen dags att dela vad jag sett med er kära läsare!

I oktober 2012 åkte jag, min fru Viktoria och min kollega Lars Åkesson till Hong Kong. Ett stipendium från Margit Lamms minnesfond finansierade resan för mig och Lars så vi hade åtskilliga intressanta besök inbokade på ställen som Hong Kong Film Archive, Joint Publishing Co., Ltd. (ett av landets största förlag som givetvis ger ut en hel del serier), Hong Kong Central Library och The Hong Kong Arts Centre. Jag knöt en många intressanta kontakter som jag hoppas ska leda till bra saker framöver. Exempelvis blev jag introducerad till serieskapare som Siu Hak (se exempel på hans arbete här) och Stella So (hennes websida hittar du här), två väldigt lokalt förankrade talanger med ett uttryck som borde få större internationellt genomslag.

Att anlända till Hong Kong kändes på en och samma gång väldigt exotiskt och som att ha hittat hem. Som extrem vän av ordning myste jag åt hur rent och snyggt det var överallt på centralstationen och anslutande t-banenät. Jämför med när man kommer till Stockholm och med största sannolikhet möts av klotter, skräp, frireligiösa, pundare och vagnar fyllda med tomglas, utspilld öl och spyor om du reser helg kvällstid. I Sverige har man helt tappat greppet, i Hong Kong ser man med oblida ögon på vardagsförseelser och drämmer till med 5 000 i böter till den som spottar i tunnelbanan. Med SARS i färskt minne tävlar offentliga miljöer om att vara så antiseptiska som möjligt. Överallt syns anslag om hur ofta dörrhandtag, hissknappar och ledstänger desinficeras. Toppnoteringen var barnavdelningen på huvudbiblioteket som spritades av en gång i timmen inför varje ny grupp av inbokade besökare.

Det är lätt att hänföras av denna gigantiska stad som med tanke på befolkningsmängd och trångboddhet kunde vara en grogrund för kaos, men där saker och ting flyter på oavsett om det gäller infrastruktur eller en av världens största Halloweenparader med runt 150 000 deltagare. Med det geniala Octopus Card kan du inte bara mycket billigt ta dig runt staden via mer än åtta olika färdmedel, du kan också använda det för att betala inträde till muséer, i kiosker och för att köpa miniatyrversioner av Leonardo da Vincis uppfinningar från en automat på gatan. Jag säger inte att det helt saknas problem och korruption. Smuggling från kinesiska fastlandet av människor som behandlas likt varor är ett allvarligt exempel.Under vårt besök rullades en härva upp där folk till hutlösa priser hyrt ut skokartongsstora ”lägenheter” i gamla industrilokaler till desperata arbetare. Och att synen på djur är lika delar gullighetskult och totalt barbari (ungefär som i Sverige med andra ord) där man kan stöta på en hel presenning täckt av torkade sjöhästar på trottoaren är givetvis något som gör mig ledsen. Men mitt upp i allt detta får man ändå känslan av att Hong Kong fortfarande strävar efter att vara ett samhälle där ”big stuff gets done” för att parafrasera författaren Neal Stephenson. Under lång tid har man haft principen att inget gammalt sparas. Byggnader har tidigare inte fått stå längre än femtio år innan man bygger nytt. Men på senare tid har folk börjat reagera på historielösheten som uppstår när kvarter där folk levat och verkat ersätts av den ena lyxvarugallerian efter den andra. K-märkning har börjat tillämpas även här och flera olika aktörer sysslar med att dokumentera staden genom att samla in berättelser i såväl muntlig som skriftlig form. På nöjesfältet och akvariet Ocean Park bedriver man många tongivande bevarandeprojekt för utrotningshotade arter (jämför med Sverige där det satsas på naturen genom att tillåta vargjakt), och arkitektoniskt fortsätter denna arealmässigt lilla nation att ligga i den absoluta framkanten. Gillar man skyskrapor myser man sig igenom varje promenad. Vi bodde i ett relativt sett litet hotell. På 28:e våningen.

Att försöka ge en omfattande bild av Hong Kongs rika seriekultur tänker jag inte ge mig på med detta utrymme till förfogande, utan hänvisar istället den nyfikne till Siyui Wongs monumentalverk Hong Kong Comics: A History of Manhua från 2002. Men känslan som förmedlades när jag såg de stora mängderna mainstreamserier som fanns i princip varje tidningskiosk eller fick höra om alla projekt som Hong Kong Arts Centre satsade på främst för de mer alternativa tecknarna, var att serierna lever och frodas där oavsett om du gillar monumentala slagsmål eller djupdykningar i vardagsbestyr på någon av stadens många marknader. För de renodlade serie- och samlarbutikerna är situationen densamma som i de flesta länder men i förhöjd grad. Utrymme är det inte gott om i mångmiljonstaden, vilket märktes på de affärer jag besökte.

Vanligen är butikerna inhysta i en minimal variant av en galleria där man hyr en eller ett par lokaler på några kvadratmeter som utnyttjas maximalt. Med tanke på hur små lägenheter många Hong Kongbor har blev jag mest förvånad över att marknaden för figurer och statyer verkade närmast omättlig, men som alltid gäller det förstås att prioritera! Värme och luftfuktighet är som alla vet en seriesamlares största fiender. Man får mycket av bägge i regionen vilket gör att äldre serier, som i vanlig ond ordning trycktes på billigt papper, är mycket svåra att få tag i. Arkivexemplar vårdas ömt på institutionerna och andrahandsmarknaden är prissatt därefter. Nu var det inte jakten på antikvarisk manhua utan amerikanska importer som drev mig till Metro Comics och grannen Clark’s Comics and Novelties i Causeway Bay Centers källare. Dessvärre var fotografering förbjuden i butikerna (bilden ovan togs innan jag såg skylten) så ni får lita på mig när jag säger att det är svårt att tänka sig två mer väsensskilda affärer ligga vägg i vägg. Förmodligen beror detta på att den ena butiksägaren hade ekonomi att hyra ytterligare en affärskub som tjänstgjorde som lager. Metro Comics var den mest tryfferade affär jag någonsin satt min fot i. Det hängde prylar från taket och väggarna hade kulturlager. Saker stod staplade på varje till brädden fylld short box och det fanns även ett par hyllor med tredubbla rader av prylar. Med andra ord gällde det att veta vad man letade efter innan man gick in dit. Tur att lokalbefolkningen överlag är ett under av generositet och goda manér. Annars skulle nog lätt ansträngda situationer uppstå när man försöker gå om varandra på ett utrymme knappt stort nog för en. I min vänkrets finns åtskilliga mer eller mindre maniska samlare. Ett av våra stående uttryck är: ”Den som vet vad han har, han har inte mycket!” Det stämde dock inte vad gällde innehavaren av denna butik som omedelbart kunde svara på huruvida han hade ett exemplar av den självlysande The Spectrefiguren och vara behjälplig vad gällde ett par mer eller mindre obskyra lösnummersfrågor.  Clark’s var å andra sidan den mest kliniskt välordnade seriebutik jag sett. Här var det ”ljust och fräscht” som gällde, bara de nyaste titlarna framme samt ett par alfabetiskt sorterade lådor med inplastade album. Fantastiskt när man snabbt vill hämta titlarna man prenumererar på, men till skillnad från vad gäller samhällsbygget i stort så uppskattar jag ett visst mått av kaos och en känsla av historia när jag letar serier. Något jag återkommer till i framtida rapporter från Världens seriebutiker.

Hong Kong var som helhet en mycket spännande bekantskap och jag planerar att återvända dit så fort tillfälle bjuds.

 

 

 

Trackback-adress