Det har väl inte undgått någon att vi gillar Richard Sala här på Shazam-redaktionen. Och då man på sant nördgubbmanér ojat sig över att hans senaste serier (Cat Burglar Black, The Hidden) inte alls nått upp till samma höjder som tidigare alster kan det ju vara på plats att titta lite närmare på just Salas mästerverk, det som garanterade hans plats i seriekanon: The Chuckling Whatsit.

En whatsit är på engelska en pryttel man för tillfället glömt det rätta namnet på. I Salas serie refererar det till ett antal makabra små dockor tillverkade av den galne konstnären Emile Jarnac, varav en – den som spelar en central roll i intrigen – kan ge ifrån sig ett skrockande ljud. The Chuckling Whatsit helt enkelt.

Den kryptiska titeln likväl som dess förklaring säger mycket om vad The Chuckling Whatsit är för serie. ”Kryptiskt” är nämligen ledordet för hela berättelsen, och galna konstnärer som tillverkar små skrockande dockor är en typisk Sala-ism. Berättelsens huvudperson, journalisten Broom, dras in i det minst sagt snåriga händelseförloppet när han får hoppa in som horoskopförfattare efter att tidningens ordinarie astrolog har mördats. Snart upptäcker Broom att det finns en seriemördare, The Gull Street Ghoul, som har ett ont öga till just horoskopförfattare… Och The Gull Street Ghoul är bara den första i raden av skruvat rysliga typer som Broom stöter på allteftersom mysteriet med The Chuckling Whatsit utvecklar sig (eller man kanske snarare skulle säga invecklar sig). Där finns varulvslike Mr Warm och hans hänsynslösa medhjälpare Miss Honeymoon, Professor Peeke, Dr Erdling, säckburne Septimus Crisp och hans hantlangare Mandrill, maskerade spionen Aldo Ixnay, med många flera. Turligt nog har Sala en fäbless för att rita figurer med, låt oss säga distinkta utseenden, så det finns aldrig någon risk att man blandar ihop personerna i detta mångfaldiga persongalleri. Just överdrivet groteska skurkfysionimier är en Sala-specialitet som dras till sin spets i The Chuckling Whatsit. Till och med kortlivade bifigurer stannar i minnet tack vare Salas penna: till mina personliga favoriter hör Brooms horoskopförfattande kollegor och enslingen Dr Vogardus.

Som man kanske kan ana av föregående beskrivningar är Salas värld en värld av labyrintiska intriger, Grand Guignol-skräck, bortglömda bibliotek och mystiska artefakter som staplas i så stora (men inte lika adjektivsjuka) högar att andlige kollegan H P Lovecraft hade blivit avundsjuk. I The Chuckling Whatsit får Salas gotiska följetongssensibiliteter fullt utlopp och vare sig förr eller senare har han överträffat den lika tillkrånglade som följdriktiga intrig som presenteras här (det senare verket Mad Night/Reflections in a Glass Scorpion når nästan upp till Whatsit-nivåer men är inte riktigt lika OCD-tajt). Men det som verkligen höjer detta till klassikernivån är Salas alltid extremt genomarbetade och välkomponerade illustrationer. Det blodiga dramat tar form i extremt cartooniga svart/vita-bilder utan minsta rastrering bortom Salas handtecknade horisontalstrecksvarianter. Kontrastverkan som skapas när dessa uppenbara seriefigurer trillar av pinn på de mest fantasifulla sätt (långt ifrån komplett lista på dödsorsaker i The Chuckling Whatsit: penna i huvudet, dekapiterad, bränd levande, spetsad på järnstaket – se där en skräckklassiker!) är en essentiell del av Salas seriekonst: försök föreställa dig Kalle Anka hugga huvudet av Alexander Lukas med en machete, eller att Hobbe kör Kalle genom en skördetröska, så förstår du lite av charmen med hur Salas teckningsstil egentligen inte alls passar ihop med hans berättelser. Eller så passar text och bild ihop alldeles oefterhärmligt bra, men ni fattar vad jag menar.

The Chuckling Whatsit må ha tydligt igenkänningsbara inspirationskällor (tidigare nämnde H P Lovecraft, annan pulpskräck, splatterfilm etc etc) men är ändå omisskännlig sin egen. En viktig del av Salas storhet består i att han tar kända element och kombinerar dem till något nytt och unikt: det finns inte någon annan serie som är riktigt lik det hans skapar, och det har aldrig varit mera sant än när det gäller just The Chuckling Whatsit. Den visar Salas febersvettslemmiga värld i sin mest renodlade och underhållande form: en sann modern klassiker.

Trackback-adress