Mind MGMT vol 1 samlar de första sju numren (#1-6 plus ”prequel”-numret #0) av Matt Kindts kritikerhyllade spion/fantastikserie i en schysst hårdpärmutgåva. Serien inleds med att den unga journalisten Meru bestämmer sig för att undersöka en flight där alla ombord fått minnesförlust – och en av passagerarna saknas. Det är upptakten till en jakt världen över på den mystiske Henry Lyme i en story som både influeras av och lånar friskt från X-Files, Lost, Heroes och liknande moderna sagor om det övernaturliga.

Låt mig börja med styrkorna: det tar ett tag att vänja sig vid Kindts ibland streckgubbeliknande illustrationer men tar man sig tid att verkligen titta ordentligt förstår man att Kindt är en mycket driven seriekonstnär. Blandningen av tusch och akvarellmålning gör serien väldigt ljus och skir, till och med drömlik, vilket skapar en fin kontrast mot det mörka och dystra innehållet (seriens inledande sidor sätter våldsribban tämligen högt). Blandningen av berättarperspektiv är också charmig och förvirrande på ett trevligt sätt: huvudperspektivet är Merus men hennes berättelse varvas då och då med rapporter från den epynoma organisationen Mind MGMT, som verkar ha ögonen (och mer än så) på Meru under hennes letande efter Henry Lyme. Världen som Kindt bygger upp har en solid inre logik (helt motsatt den pölsa till världsbygge som karaktäriserade Heroes, för att bara ta ett dåligt exempel) och det är essentiellt i en serie av den här typen.

Men det finns invändningar också. Meru kanske på ytan förefaller som en ”stark kvinnlig karaktär” (hon är aktiv, reser runt i världen, etc etc) men jag letar förgäves efter någon karaktärsutveckling i normal mening eller ens någon egentlig personlighet hos henne. Seriens bifigurer är samtliga mer intressanta och välutvecklade än huvudpersonen (en av mina favoriter är den hästsvansförsedde och lätt granatchockade CIA-agenten Bill Falls som hjälper Meru i hennes sökande) vilket är lite tråkigt. Som jag antydde inledningsvis blir det också lite väl mycket greatest hits från annan vald populärkultur – är man vanekonsument av fantastik över hela medielandskapet finns det inget i Mind MGMT som direkt sticker ut. Grepp och idéer som använts i andra sammanhang och i vissa fall tagit karaktären av nördkulturellt allmängods slits och nöts ytterligare av Kindt. Det känns extra trist eftersom vi ju vet att Kindt också är en verkligt originell serieskapare (se t ex hans udda postapokalyps-historia Revolver som kom på Vertigo för nåt år sedan).

Sammantaget är det alltså lite meh över Mind MGMT, men man kan köpa den enkom för de samtidigt finstämda och hemska illustrationerna. Mind MGMT har många fans – kanske tar sig serien efter den här något trevande inledningen? Är det någon där ute som läst mer? Vad säger ni?

Trackback-adress