I augusti är det 19 år sedan Arkiv X började gå på TV4 här i Sverige och i september 20 år sedan pilotavsnittet av The X-Files  sändes i USA. Jag blev obönhörligt beroende från första bildrutan av serien som blandade konspirationsteorier och Forteana, skräck och humor till en bedårande brygd av allt sådant som jag insupit sedan barnsben.

Nu för tiden pressar folk som bekant i sig tv-serier säsongsvis på dvd eller via olika nedladdnings- och streamingvarianter på nätet. På 90-talet fick man vackert vänta på att någon kanal nödgades visa det man ville kolla in, i det här fallet gick nära nog ett år från att jag läste om serien i en filmtidning tills den blev tillgänglig.  Jag bänkade mig varje torsdag framför teven och bandade religiöst varenda avsnitt, ett arkiv som jag sparade fram till för ett par år sedan då jag fick merparten av säsongerna på dvd. Efter två säsonger (kan ni tänka er en serie som får så lång tid på sig att bygga upp en tittarskara idag?) blev The X-Files en jättehit och plötsligt var ”Spooky” Mulder (David Duchovny), skeptiska Scully (Gillian Anderson) och seriens skapare Chris Carter på omslaget till glassiga tidskrifter som Vanity Fair och Rolling Stone. Förlaget Topps köpte licensen och började 1995 ge ut serier, ett par baserade på tv-avsnitt men merparten var efter originalmanus av Stefan Petrucha och tecknade av idag inte helt obekante Charles Adlard. Serierna var inte helt oväntat ojämna, men ett par historier var minnesvärda och ett kul komplement till de budgetbegränsade avsnitten.

Många önskade sig ett förhållande mellan de två huvudpersonerna under seriens gång. Har fortfarande blandade känslor över att Chris Carter gav dessa ”relationshippers” rätt i slutändan.

Tv-serien hade två huvudspår, det ena var den övergripande mytologin kring mörkläggningen av utomjordiska aktiviteter runtom i vår värld, det andra fristående mer eller mindre utflippade avsnitt där det dök upp mördare med märklig aptit, varelser från kryptozoologins fält och allehanda märkliga fenomen som spontan självantändning och mycket, mycket annat. Medan avsnitten som hanterade UFO-mytologin föll under sin egen tyngd efter ett par säsonger fortsatte de enstaka episoderna att upprätthålla min fascination hela serien igenom. Favoriterna skrevs av Darin Morgan (vars första inhopp i serien var när han gestaltade den muterade levermasken i ”The Host”, andra säsongen), ofta med en humoristisk skruv som i freak showavsnittet ”Humbug” eller ”Clyde Bruckman’s Final Repose” där Peter Boyle spelar en man med den föga avundsvärda förmågan att kunna se hur folk ska dö. Vid sidan av Patrick McGoohans 60-talsserie The Prisoner och Twin Peaks av David Lynch håller jag dessa enskilda episoder som det bästa som gjorts för tv alla kategorier.

Dave Johnsons omslag med blinkning till Darin Morgans levermaskpersona.

Nu när IDW snappat upp även denna licens och The X-Files i likhet med många andra tv-serier får en ny säsong i serieform, med Carters goda minne till och med, så hade jag hoppats på mer av det sistnämnda. Berättelsen tar vid där nionde säsongen slutade och långfilm nummer två I Want to Believe förefaller man ignorera. Ingen skada skedd kan tyckas med tanke på hur den var, men likväl lite märkligt. Serien inleds med några små scener från familjen Blakes, som Mulder och Scully heter numer när de lever under skyddade identiteter, vardag med Scully på sin läkarmottagning och Mulder som kämpar med skrivandet av sina memoarer. Men något lyckat förstanummer är detta tyvärr inte. Manusförfattaren Joe Harris lyckas ok med att porträttera huvudpersonerna, även om Mulder är aningen mer skojfrisk här än han någonsin var då han spelades av Duchovny. Tecknaren Michael Walsh får till huvudpersonernas utseenden men inte mycket mer. Det känns rätt oinspirerat med såväl sidupplägg som färgsättningen av Jordie Bellaire. Till skillnad från i tv-serien så känns allt (även nattsekvenserna) överdrivet ljussatta. Och de läskiga typerna i kåpor som ansätter våra hjältar har vi väl ändå sett några gånger för mycket vid det här laget? I bästa fall är det här barnsjukdomar som man kommer tillrätta med längre fram. Man har trots allt bara 22 sidor till sitt förfogande här så jag kommer ge säsong 10 ett par chanser till. Men tyvärr var detta en lätt besvikelse så här långt. Synd när man så gärna vill tro.

Trackback-adress