Mer retrorecensioner här på Shazam – ber om ursäkt om det verkar yrvaket men nästa vecka kickar min nya prenumerationsservice igång och då ska det bli nyhetsbevakning så det står härliga till. Fram till dess tittar vi lite närmare på en svensk superhjälteserie från gymnasieångestens främste uttolkare, Daniel Ahlgren – sviten SH3 (förkortningen för en klass på Sveriges enda superhjältegymnasium – såklart), hittills utgiven i tre volymer: Ett liv utan superkrafter är inte värt att leva (2007), Jag gråter bara i andra dimensioner (2008) och Operation A-barn (2012).

För det första: självklart har Ahlgren förlagt sin snillrika superhjälteserie till gymnasiemiljön (dock lyser lärarna i allmänhet med sin frånvaro – här är det relationerna eleverna emellan som står i centrum), en omgivning och livsperiod som Ahlgren ofta återvänt till. Däremot kan man knappast säga att han skriver in sig i trikåkanons stolta tradition av lätt verklighetsfrånvända tonårsskildringar (X-men, Spider-Man, eller fördenskull den redan på sin tid överdrivet klubbhusnostalgiska Legion of Super-Heroes), för här är själva poängen att det ska vara så vardagligt det bara går mitt bland de annars välkända superhjälteelementen (parallella verkligheter, drömvärldar, superskurkar, etc). Bredvid SH3 framstår till och med en så ”vardagsorienterad” superhjälteserie som Kurt Busieks Astro City som Disneymässigt tillrättalagd. I den svenska superverklighet som Ahlgren skildrar är superhjältekidsen allt annat än bildsköna utan ser ut som folk gör mest, de har taskigt sittande uniformer, och ska man åkalla världshavens härskare (en scen från volym 3 som är en klar hyllning till Lee/Ditkos tidiga Namor-skildringar) så får även den tuffaste hjälte vackert ta cykeln till stranden.

Själva superhjältegenrens grundpremisser är så absurda att de naturligtvis är lätta att driva gäck med, och Ahlgren försitter inte ett tillfälle att visa genrekonventionerna i skrattspegeln – en Batmanliknande hämnarhjälte blir liksom inte riktigt lika skräckinjagande om man förser honom med kaninkostym och prominenta framtänder, bara för att ta ett exempel. Just det barnsliga draget i genren tar Ahlgren fasta på och skruvar upp till 11. Samtidigt går SH3 långt utöver simpel parodi i både intention och utförande. Exempelvis skulle själva den kluriga grundintrigen (parallella verkligheter och mystiska graviditeter) lätt kunna varit hämtad ur någon mer omsorgsfull mainstreamskapelse signerad Morrison, Bendis eller Aaron. Mitt i alla skämtsamheter tar alltså Ahlgren superhjältegenren på stort allvar; intrigen skämtas inte bort på något vis. Berättartekniskt är hela sviten oerhört driven, med många smådetaljer vars betydelse först blir klara vid en omläsning, och visar på en odiskutabel talang för att hålla igång flera intrigspår på en gång och väva ihop dem när det blir som mest effektfullt. Särskilt bra fungerar de kortare, något mer fristående serienoveller som då och då bryter av mot (eller kompletterar) grundhistorien; de är korta och pregnanta och Ahlgren tål definitivt att  jämföras med andra maestros i serienovellgenren (inte minst då och då refererade Neil Gaiman). Ahlgren kan kort sagt genren såpass bra att han lekfullt kan välja när han ska vara mer parodisk och när det ska vara på riktigt, utan att helhetsintrycket blir skevt.

I sin blanding av skämt och allvar, högt och lågt, har Ahlgren lyckats med något mer än att ”bara” skapa en svensk superhjälteserie: han har skapat en värld där just den här mixen av parodi och pondus är själva det bärande elementet. DC- och Marvel-universumen genom har åren utvecklat sin egen inre logik och tonalitet som är svåra att efterhärma och centrala delar i varumärket. Ahlgren-universat har utvecklat en minst lika stark särprägel på bara tre album. Det här är den superhjälteserie som alla framtida svenska försök i genren måste mäta sig mot. Mästerligt.

Trackback-adress