Inte direkt rykande aktuellt men ändå (min seriekonsumtion just nu består i att läsa det svenska seriesortimentet på Karlstad Stadsbibliotek): här tar jag en titt på Lena Ackebos Sofo-album, Fucking Sofo (2010) och Vi ses i Sofo (2012). Det är alltså satir över livet South of Folkungagatan förmedlat genom pladder (i ordets bästa bemärkelse) på barer, restauranger, nattklubbar och någon enstaka gång hemmafester: till skillnad från Ackebos Brynebrinks är det i Sofo-albumen knappt någon (av huvudfigurerna) som ses hemma. Man är ute över en öl/glas vitt/Oboy och träffar andra, redan där en genomgående solid metafor för Sofo-livet: baren ÄR hemmet.

Att driva med Söderhipsters är dock lite grann som att skjuta på en gädda i en hink, det finns liksom ingen risk att man missar. Så är också de direkt satiriska inslagen (den skoningslöst skildrade trendhetsen i barsvängen, klubbkungen Muffe Flum i Vi ses i Sofo m m) de svagaste i böckerna, ibland nästan snudd på tillkämpad. Ackebos iakttagelser är både roligare och mycket mer träffande när det rör sig på ett mer allmänmänskligt plan (nördkärlek i öppningshistorien Die Hard 5 i Fucking Sofo, den helsköna syskonrivaliteten i Fanny och Alexandra i Vi ses i Sofo).

Man bör dock observera att när jag skriver ”svagare” så är det ändå Ackebo-mått vi snackar om här, många serieförfattare skulle förmodligen ge sin högra arm för att nå upp till hennes lägstanivå. Dialogen är för det mesta yrselframkallande i sin kvickhet och tonsäkerhet. Den sanningssägande och överraskande grammatikkunniga ägaren av Tre Greker (från Fucking Sofo – det är kriminellt att han inte är med i andra albumet!) får mig att skratta högt flera gånger, och söderprofilen Jörgens svada (framförallt i Vi ses i Sofo) skulle göra SNL:s samlade författarstab generade. Det är svenskt idiom i världsklass som presenteras här och onelinerfrekvensen är högre än en amerikansk sitcom i det övre kvalitetskvartilet.

Berättartekniskt är andra albumet Vi ses i Sofo klart mer drivet, här är det tung Raymond Carver-känsla när Ackebo ledigt panorerar mellan historier utan att känna några större krav på att allting behöver följas upp eller återkommas till. Det är brottstycken som vävs samman med hjälp av gestalterna snarare än något övergripande narrativ, något som dessutom förstärker känslan av allmängiltighet ännu mer: i Vi ses i Sofo är det än mer tydligt att detta inte specifikt handlar om Söder utan mer om en viss typ av hipstermentalitet som står att finna lite överallt. Den hoppande berättartekniken (som också används, men inte lika genomgående, i första albumet) ger dessutom Ackebo möjlighet att skildra sina figurer ur lite olika vinklar, för det mesta med genuint överraskande resultat. En person som för några andra framstår som en irriterande fylltratt är för några andra Sofo-figurer en sant medmänsklig räddare i nöden – och så vidare. Ackebo gillar att dra undan mattan för läsaren i sina karaktärsskildringar; det är regel snarare än undantag att ingen figur är riktigt så enkelspårig som de först verkar. Att vara författare tror jag sånt kallas.

Den som kallar Lena Ackebos serier för ”pratiga” har missat poängen. Prat är allt vi har – särskilt i Sofo.

Trackback-adress