Alex Ross gör ett av många alternativomslag.

Nu har Victor Gischler till sist rott det i hamn, den ej så avundsvärda uppgiften att skriva klart den första längre historia som följde på att Garth Ennis hoppade av Dynamites The Shadowsatsning. ”Revolution!” har gett oss en riktig femme fatale till motståndare i form av den skoningslösa Black Sparrow, intriger i ett Spanien plågat av inbördeskrig och ett gästspel av ingen mindre än författaren George Orwell. Med sådana ingredienser borde det vara svårt att misslyckas, eller?

Jag håller The Shadow: The Fire of Creation för en av de bästa titlarna som kom ut under 2012. Att Ennis valde att fortsätta med annat efter den kan jag på sätt och vis förstå, emedan man näppeligen kan toppa seriens avslutande uppvisning i ett apokalyptiskt hämndbegär som definitivt tagit klivet över vansinnets gräns. Att Gischler valde att som uppföljning ha en radda nummer där Lamont Cranston/The Shadow börjar tvivla och ha problem med de formidabla förmågor han uppvisar i egenskap av ”fate’s trigger man” kändes inledningsvis som en allt annat än naturlig eller önskvärd övergång. Men när ödets vindar för honom och piloten Miles Crofton till Spanien och samman med George Orwell börjar det hända saker som är aningen intressantare. Snyggt iscensatta och hisnande sekvenser följer på varandra slag i slag när The Shadow utnyttjar den instabila situationen för egen vinning. En hel del onda mäns frånfälle är det oundvikliga resultat. Nog för att mina farhågor att detta ska slå över i något åt Young Indiana Joneshållet, tv-serien där idel kända ansikten som Mata Hari, Sigmund Freud och Lawrence of Arabia dök upp och bibringade den framtida superarkeologen livsvisdom, inte klingat bort helt. Men den här gången kommer Gischler med nöd och näppe undan, äran intakt.

Miles Crofton serverar en knogmacka.

Orwell, mest känd för dystopiska mästerverk som 1984 och Animal Farm, kämpade som ni kanske vet mot fascisterna i Spanien. Den oerhört komplexa sits det försatte honom i, med olika fraktioner på objektivt sett samma sida som ställdes emot varandra, ser man av förklarliga skäl inte mycket av här. Tyvärr använder man inte heller Orwell som figur på något särskilt fascinerande sätt. Visst får han lägga ut texten och vara en något mer idealistisk kontrapunkt till Cranstons våldsamma nihilism, men i slutändan så krävs det att läsaren känner till författaren sedan tidigare för att hans gästspel ska ha någon relevans. Inte för att jag har något emot när man kräver lite av läsaren, men här känns det som att Orwell som figur är snudd på utbytbar mot vilken annan idealistiskt lagd britt som helst och då blir väl ändå hela exercisen aningen onödig? Fascinerar gör istället piloten Crofton. Något av en gåta större delen av tiden, ytterligare en av dem som är The Shadow stort tack skyldig och därför är beredd att följa honom in i döden eller värre, men när han väl yttrar sig får han seriens bästa repliker. Som när han ifrågasätter Orwells grubblande attityd med den avväpnande förklaringen att varje dag man vaknar och ännu andas är en god dag.

Omslag av Tim Bradstreet.

Sådan livsglädje kan tyckas rimma illa, alternativt komma mest till sin rätt, i en situation där folk dör i kulregn vart man än vänder sig. Och givetvis levererar serien på den punkten, när såväl 45:orna som betydligt tyngre artilleri får komma till tals i kampen mot Black Sparrows hantlangare. Aaron Campbell har slipat bort de skavanker de tidiga numren uppvisade, ingen glömmer väl de storlekskiftande martiniglasen, och gör nu en alltigenom solid insats på bildsidan. Berättarmässigt har man dock en del kvar att bevisa, och kanske dömer jag extra hårt då Ennis första krevad var så skoningslöst bra. Men vill man ha en rejäl portion pulpig action så är The Shadow med Victor Gischler vid pennan alltjämt en pålitlig leverantör.

Trackback-adress