Den utan titel.
Lite så har serieåret känts. I våras var det bröllop vilket var kul men det fick till följd att serieläsandet men framförallt bloggandet gick på sparlåga. Sedan kom sommaren med ökat läsande och bloggande följt av en ovanligt hektisk arbetshöst som sög både lust och must ur mig. Några saker i mitt serieläsande framträder dock mer än andra 2012.
Digitala serier: I och med införskaffandet av surfplatta ökade det digitala serieläsandet med ett antal hundra procent i år. Läsandet har styrts en hel del av de reor som Comixology och Dark Horse kört. Eftersom Dark Horse rear nyare material mer regelbundet så har det blivit en klar övervikt av Dark Horse-serier som lästs. Vilket iofs även har att göra med att de har gett ut en hel del bra serier i år. Om högen av olästa serier vuxit under året, trots att jag dragit ner på inköpen något, så har den digitala högen växt än mer. Framförallt är det superhjälteserierna som hamnat på hög. Jag gillar att läsa digitalt och hur smidigt det är. Det uppväger delvis att det är trevligare att läsa tryckta serier. Det här känns dessutom bara som början, ju fler serier som släpps även digitalt desto mer lär jag läsa digitalt.
Baltimore: Den serien av de jag läst digitalt som jag gillat mest, den har varit riktigt, riktigt bra. Mike Mignolas Baltimore har Anders skrivit om några gånger här redan. Baltimore , som andra Mignolaverse serier snyggt tecknad, är skräck när skräck är som bäst. Det som fascinerar mig med serien och gör den obehaglig på riktigt är bristen på hopp i det av pest, krig och vampyrer förrödda Europa. Ångesten, ondskan och mörkret ligger som en duk över läsningen. Baltimore kuskar runt och har ihjäl onda ting men det finns inget glädjefyllt över slaktandet, det är gravallvarligt och det fungerar så bra. Anbefalles å det starkaste.
Avdammade superhjältar blir toppserier: Årets mest oväntade personliga favorit var förlaget Valiants återuppståndelse och deras alltigenom lyckade nyversioner av sina storsäljare från 90-talet. Först var jag minst sagt skeptisk, jag hade svårt att se att ännu fler superhjälteserier skulle kunna tillföra något. Men jag hade verkligen fel. Valiants serier är riktigt bra. Den största överraskningen bjöd ändå Image satsning på gamla Rob Liefeld-serier på. Liefeld är sannolikt en av de mest hånade tecknarna det senaste decenniet på grund av hans löjligt biffiga karaktärer. Men i händerna på nya serieskapare blev hans skapelser desto intressantare, hans Glory är iofs biffig men blev intressant i händerna på Joe Keatinge. Men allra bäst var Prophet som Brandon Graham gjorde om till en serie som i alla delar kändes som europeisk sci-fi. Ackompanjerad av ett gäng lysande tecknare och med omslag som ger mig ståpäls stod Prophet ut under året som gått.
Den högt spända bågen: När jag lanserade Tema: Barnserier var min ambition hög. Men av intervjuer och annat har det blivit intet, det har iofs blivit några recensioner men mitt mål var satt högre än så. Jag får se om inspirationen infinner sig i år, Tema: Barnserier kommer iaf att rulla på i någon form.
Nu lite mer i kortform:
årets spx hette SIS och jag var väldigt bakis efter svensexan dagen innan men festivalen vill jag inte missa. Bra program var det iaf och arrangörerna hade gjort ett kanonjobb särskilt med tanke på omständigheterna med Kristiina Kolehmainens tragiska bortgång tätt inpå festivalen.
årets svenska får väl bli Viktor Kasparsson men annars känns det som att det var ett tunt år för svenska serier. Jag hoppas på bättring nästa år. Skönt iaf att Utopi håller ställningarna.
årets sämsta serie var en gammal sådan. Paul Popes Heavy Liquid påminde mest om någon riktigt sunkig 90-tals rulle jag glömt namnet på. Jag orkade inte ens läsa ut den.
årets mest saknade är givetvis Scalped som slutade på topp. Scalped är nog den bästa längre serie jag läst och den blir svår att toppa.
årets mest överskattade serie är Brian K. Vaughans Saga. Seg handling och styltig dialog. Tur att det hela räddades upp av Fiona Staples råsnygga teckningar.
årets sötaste var tanten Mamette och hennes vardag i Nobs underbara Mamette: Änglar och duvor.
årets franchise är BOOM! och deras Planet of the Apes-serier. Toppklass rakt igenom och jag hoppas verkligen att de fortsätter. Planet of the Apes förtjänar bra behandling.
årets tyska serie är Reinhard Kleists Der Boxer om Hertzko Hafts liv. Skönt att Kleist når toppen med ännu en biografi efter mindre lyckade Castro.
årets film är The Dark Knight Rises. Så mäktig.
Nästa år hoppas jag få läsa åtminstone några serier som är alldeles, alldeles underbara. Men jag kommer inte på några som jag verkligen ser fram emot. Läge för överraskningar alltså 🙂
Intressant läsning. Jag själv vill slå ett slag för Morrissons Batman Incorporated och Wonder Woman- Blood av Brian Azzarello. En annan underbar bok är Tha Manhattan Projects Vol1. Jag vet att Wonder woman inte föll i så god jord här på Shazam, men jag gillade verkligen att författaren bland annat hade anammat det mytologiska temat.
The Manhattan Project har jag funderat på. Öht har Image haft ett väldigt starkt år men jag ligger lite efter med läsningen vad gäller flera av deras titlar.
Jag rekommenderar den. Nästan alla ”hjältar” är osympatiska, men på ett roligt sätt! Deras förmågor kan vara att dom är supergenier (Einstein till exempel) eller att dom är så pass knepiga i huvet att dom utvecklat PSI-förmågor. Överhuvudtaget så har dom tuffa och originella egenskaper. Handlingen blir ju udda i och med att det känns som att hjältar och skurkar arbetar under samma tak för samma företag. Det är roligt, brutalt, otäckt och absurt på samma gång. Jag har bara läst volym ett dock.