Tidigare i år skrev Henrik Ö om avslutningen på Jason Aaron och Steve Dillons tid på The Punisher Max. Sin vana trogen följer Marvel upp en längre The Punishersvit med att bjuda in mer eller mindre namnkunniga kriminalförfattare till att pröva på figuren. Resultaten har tidigare varit minst sagt ojämna. Girls in White Dresses, skriven av Gregg Hurwitz och tecknad av Laurence Campbell, där The Punisher hjälper invånarna i en mexikansk gränsstad att lösa mysteriet med försvunna flickor är ett riktigt schysst album. Exkursionen till de inavlades träskmarker som Victor Gischler och Goran Parlov bjöd på i Welcome to the Bayou (aka ”the dark side of Dukes of Hazzard”) är å andra sidan ett av de mer penibla inslagen i The Punishers kanon. Hur blev utfallet denna gång?

Ibland kommer jag på mig själv med att undra varför jag fortsätter läsa något så uppenbart repetitivt som serier med The Punisher. Hur mycket kan man egentligen variera det förvisso ständigt relevanta temat ”onda män måste dö”? En konstant jakt på katharsis, mental basföda, man blir glatt överraskad ibland är några av de svar jag kommit fram till. Ungefär som åtskilliga kulturskribenter aldrig verkar tröttna på böcker med medelålders manliga akademiker som krisar och resonerar kring lagom obskyrt vetande eller penibla Ulf Lundellskivor, så får jag helt enkelt aldrig nog av att se våldtäktsmän och mördare dö hårt.

Nog för att man får en del av den varan i denna serie one shots. I ”Jimmy’s Collision” av Jason Starr och Roland Boschi följer vi den titulära bilskrotaren när han försöker jobba av en spelskuld till New Jerseymaffian. En historia för dig som drömt om att få se Sopranosgänget tugga bly. Jason Latour och Connor Willumsen ger oss dubbelspel och skottlossning i en Kentuckylada i andra numrets ”Where the Devil Don’t Stay”. Gamla synder hinner ikapp en ond man i Megan Abbot och Matteo Buffagnis ”The Ribbon”.

Vid tredje numret så var mönstret klart och tydligt. Det här är The Punisherhistorier där huvudfiguren har i bästa fall en biroll och i värsta fall reduceras till en sorts Mortus Ex Machina, som dyker upp i sista scenen och ställer saker tillrätta. Gregg Rucka fick det att fungera i den historia han berättat senaste året. The Punisher är mer som ett chiffer i de serierna. Vi får se honom agera snarare än kommentera det som händer. Inre monologer som hämtade ur Taxi Driver är ett minne blott. Rucka bygger istället upp ett intressant persongalleri runtomkring huvudfiguren och hans personlighet växer fram genom de andras syn på honom. I Untold Tales of The Punisher Max får man tyvärr snarare känslan av att författarna inte varit särskilt intresserade av att skriva om den figur de blivit tilldelade. De skriver som vanligt och använder rejäla skohorn för att trycka The Punisher in i sammanhang där han inte riktigt passar.

Nic Klein gav oss seriens snyggaste omslag.

Ur den synvinkeln kom fjärde numrets ”Manhunt” av Nathan Edmondson och Fernando Blanco som en någotsånär frisk fläkt. Ungefär som i Girls in White Dresses blir vår hjälte uppvaktad av en man som vill få hjälp att hämnas sin dotter som sålts som sexslav och sedermera mördats. Viss repetition och lite ovarsam hantering av en figur som egentligen inte tar beställningsjobb med andra ord. Detta sagt så är det roligt på ett basalt vis när The Punisher på gammeldags manér torterar, skjuter och knivar sig upp för näringskedjan. Och så blir det en liten vändning på slutet.

I nummer fem är vi tyvärr tillbaka i gamla hjulspår. ”A Little About Revenge” är Skottie Young och Mirko Colaks moralkaka om en kille vars far, maffiabankir, skjutits av The Punisher och hur hans jakt på hämnd slutar. Man får givetvis tycka vad man vill om vigilantegenren, Lex Talionis som högsta ideal och tidningar där dylika åsikter förfäktas. Men att serien avrundas med en historia där The Punisher lär en pojke att ”Go live a life. That’s all the revenge you need,” känns lite väl magstarkt. Verkligen? Nog för att det kan vara nyttigt att utmana sin målgrupps invanda föreställningar ibland, men detta var bara töntigt och ovärdigt.

Som helhet får detta knappt godkänt. Det är kompetent genomfört på många sätt, särskilt Connor Willumsens teckningar ger verklig mersmak, men som helhet aningen för tunt på The Punishersidan. Är detta slutet för serien? Någon i läsekretsen som vet?

Trackback-adress