Saga är en ny ongoing från det namnkunniga skaparparet Brian K Vaughan (Ex Machina, Y: The Last Man, Lost) och Fiona Staples (Mystery Society, North 40). Det är high concept och lättpitchat så det förslår: tjej och kille (Alanna och Marko heter de i den här tappningen) från två olika svurna fiendearméer blir kära och får ett barn tillsammans, jagas sedan över galaxen av båda sina respektive fraktioner p g a denna hemska överträdelse. Romeo och Julia möter Star Wars möter Game of Thrones som Vaughan och Staples själva uttrycker det. Enkelt och lättfattligt, allt på ett bräde. Sen kompliceras det hela något av att Vaughan/Staples har förlagt det hela i en lagom utflippad science fantasy-värld där magi samexisterar med TV-hövdade cyborger och talande sjöhästar. Och eftersom det är Image så är Saga dessutom sexig på ett lite edgy, hipsterartat sätt (översättning: det finns nakenscener, men de är ”artistiska” så det är OK). Första samlingsvolymen (samlar #1-6) finns nu ute i mjukpärm. Så vad är Shazams omdöme?
Saker jag inte gillar: Det är på tok för mycket sitcomstuk på dialogen. Med det menar jag att figurerna pratar snärtigt och vitsigt och med massor av Hollywoodmarkörer för ”hippt” och ”äkta”, vilket naturligtvis resulterar i att det inte känns ett skvatt äkta. Och i en knäppig SF-värld som denna är det naturligtvis A och O att man åtminstone köper huvudfigurerna som trovärdiga – snarare än corny replikmaskiner som säger saker som bara är så rätt hela tiden. Jag menar, jag begär inte salivsträngar a la Widerberg men lite mindre popkultklyschor, tack, OK? Ett exempel, utan allt för mycket spoilers: serien inleds med att Alanna föder hennes och Markos barn, Alanna oroar sig för att Marko inte ska tycka hon är attraktiv längre och Marko säger ”You have never been as beautiful as you are now”. Det replikskiftet visar i blixtbelysning allt som är fel med Saga: det finns ingen tonträff här, och seriens bärande relation känns sökt och konstruerad istället för närvarande och äkta. Nu kanske jag är påverkad av det faktum att jag endast fyra dagar innan jag läste Saga var med när min egen fru födde vårt andra barn – om jag på klassiskt bloggmanér tillåts upphöja mina egna erfarenheter till allmän lag så vågar jag påstå att a) det största orosmomentet för kvinnor under en förlossning är inte om deras karl ska tycka de är attraktiva något mer, och b) att säga till sin partner att de är så oerhört vackra medan de vrider sig i smärtor är ingen slick, romantisk tröstgrej. Saker som min fru hade velat höra från mig 100 gånger hellre än ”You have never been as beautiful as you are now” är t ex ”I’ve got some industrial-strength painkiller here for you” eller ”This is the last contraction, I promise.”
Kort sagt: Saga är sprängfylld med konstruerad, otrovärdig och ibland rent ut sagt irriterande dialog som så gärna vill vara snärtigt HBO-tugg men som inte ens når halvvägs. Enda gångerna det riktigt blinkar till är när figurerna pratar vardagstråkiga saker, som t ex när Special Agent Gale (som jagar Marko och Alanna) mumlande klagar för sig själv på dålig mobilmottagning, eller när yrkesmördaren/legosoldaten The Will tjafsar affärer med sin agent. När han försöker sig på genren modern romantik faller Vaughans dialog platt, men det är desto vassare när bifigurerna får ge röst åt världen och det inte finns den där pressen att vara så sabla smart hela tiden.
Saker jag gillar: Det är klara China Miéville-vibbar på världen i Saga och det är ju bra. Besvärjelser som kräver ingredienser, skurkar med TV-huvuden, spindel/människahybrider, spöken utan underkropp med mera. Det är en trivsamt knasig värld som presenteras och även om jag efter vol 1 inte kunde bry mig mindre om Marko och Alanna är jag i alla fall lite intresserad av att se hur själva världen utvecklar sig. Om man ska säga något snällt om Vaughans dialog efter att ha klagat så mycket så är det faktiskt ovanligt lite exposition, istället fattar man gradvis lite grann om hur världen fungerar genom att figurerna pratar så som figurer i världen faktiskt skulle prata om saker de känner till. Fiona Staples illustrationer är förstås också en oerhört viktig komponent här: hon tar upp en hel del av den trovärdighets-slack som Vaughan lämnar genom att göra alla märkliga sagofigurer mänskliga och levande.
En annan bra grej är att seriens berättare är Marko och Alannas dotter Hazel, som berättar historien från någon ospecificerad punkt i framtiden. Det är ett snitsigt förankringsgrepp eftersom man då vet att en av huvudfigurerna kommer att överleva åtminstone så länge att hon kan berätta historien om sin barndom – fast allt som händer fram till denna punkt är höljd i dunkel. Berättarrösten är f ö den som Vaughan har lyckats bäst med; hennes lakonismer och lite naiva ton är en välbehövlig kontrast till det gängse hipstertonfallet.
Med viss tvekan ger jag en trea i samlingsbetyg för Saga vol 1, mycket som sagt tack vare Staples illustrationer; hon kan ta ut svängarna i den absurda världen men ser ändå till att även bifigurerna har lite visuell personlighet och att de mitt i all konstighet känns normala. Jag hoppas att Vaughan kan hejda sina värsta coolhetsimpulser i kommande volymer; i så fall kan Saga verkligen komma någon vart.
Illustration: Fiona Staples
Förlag: Image
Betyg: 3/5
Hmmm… intressant. Jag gillade dialogen. Konstruerad som fan, javisst, men det känns som att den funkar i den likaledes konstruerade mosaikvärld som Vaughan presenterar. Han kan liksom själv bestämma vad som är trovärdigt i sammanhanget.
”I have never been so beautiful”-repliken såg jag som ett medvetet grepp för att visa på hur helt FEL ute Marko är i sina ordval. En naiv och välmenande charm som samtidigt retar gallfeber på Alanna, vilket märks även i den fortsatta historien. Men kanske ligger det mer i läsarens öga och min egen tolkning,
Jag är sugen på fortsättningen i alla fall.
/ola
Kul med en recension som inte går man ur huse för Saga 🙂 . Saga är inte dålig, men är knappast värd hypen. Tycker teckningarna är bra dock och mycket cred till Fiona. TalkingComics har ett helt podavsnitt med henne som gäst för intresserade. Den typen av historia och världar som Saga porträtterar fanns det gott om i Heavy Metal – för dom som kommer ihåg.
Jag förstår hur du tänker kring dialogen och att den känns konstruerad. Jag tycker inte heller att den håller måttet i alla lägen, men Hazel och det som komma skall håller mig fortfarande intresserad.
Hazel och historien som utspelar sig i bakgrunden gör ju att serien fortfarande har liv och då vågar man ju även hoppas på bättring till kommande nummer i vad gäller dialog.
Vi får se helt enkelt!
Bra recension och rolig läsning!
Har bara läst #1, men håller i stort med om allt. Det var inte tråkigt på något sätt, men det var inte heller något som direkt greppade tag i mig.
Tack för reaktionerna!
OlaHe: Som sagt är jag å min sida nog påverkad av att jag vid lästillfället själv alldeles nyss varit med om en förlossning. Men som sagt tycker jag inte heller Alannas reaktioner/agerande är särskilt trovärdigt.
4-farsan: Jag känner nu att jag borde uppmärksammat Staples insats mer i recensionen. Så här långt är det hon som är behållningen med Saga. Och visst är det tunga Metal Hurlant-vibbar! Looken är mer Euro än amerikansk, definitivt.
Andre: Ja, Hazels cliffhangerkommentar i slutet av vol 1 är ju i sig nästan värd inträdesbiljetten! Ett bra grepp som sagt.
Jag tradewaitar nog på vol 2 också men om den inte rycker upp sig lägger jag av.
Jag tycker att de första 7 numren har varit riktigt bra, även om jag kanske likt de andra här inte glödde av entusiasm över allt i serien. Staples är helt klart den som bär projektet än så länge, men jag tycker att Vaughn verkade hitta rätt i de senaste tre numren, så förhoppningsvis blir nästa volym snäppet bättre. Samtidigt gillar jag hur han bygger upp berättelsen långsiktigt. Jag kommer definitivt att fortsätta med lösnumren. Det är min ”läsa på stört”-serie som aldrig hinner hamna i ”att läsa senare”-högen.
Det vore roligt om du kunde ge exempel på serier som du tycker har exceptionellt bra och realistisk dialog så att jag kan jämföra lite. Jag håller med dig i mycket av det du skriver om dialogen, men i mina ögon är det inte någonting negativt.
Boris: Riktmärket för bra dialog med känsla, must och tydliga röster är väl tidiga Bendis (Jinx, Torso, Fortune & Glory). Ett annat bra exempel på dialog som inte är ett dugg naturalistisk, väldigt snappy, och ändå känns helt rätt för karaktärerna är Grant Morrisons Justice League, särskilt de fyra första numren där Morrison sätter alla figurerna som smäckar i hur de pratar (”Bubbles? I don’t do bubbles! That was the old guy!”). Brian Azzarello har gangstertugget down pat i 100 Bullets. För att nu nämna tre exempel jag gillar.
Jösses, vi tycker olika. Bra att veta inför framtida recensionstexter.
[…] här veckans serieskandal var nyheten om att Apple stoppat Brian K Vaughns och Fiona Staples Saga #12 från att säljas via alla iOS-appar. Skälet? Lite (frimärksstora) bilder på homosex. Fast […]
[…] presenterade. Brian K Vaughan och Fiona Staples fortsätter sitt segertåg med sin Image-serie Saga som fick hela sex priser, däribland Best Writer, Best Artist och Best Continuing […]