Vi är lite sena till festen här på Shazam, men ändå – minns ni att vi för länge sedan (drygt två år sedan faktiskt) flaggade för Jeff Lemires kommande serieroman The Underwater Welder? Well, den kom ut för ett par månader sedan och nu har vi äntligen kommit oss för med att recensera den.

Jack Joseph arbetar som undervattenssvetsare på en oljeborrplattform utanför Nova Scotias kust. Hemma har han en höggravid fru men det kommande faderskapet fyller honom inte med glädje: han vill inte vara hemma utan dyker djupare och djupare, kanske för att också undkomma sitt eget förflutna. Och en dag hittar han något därnere i djupet, något som skickar den vankelmodige svetsaren på en hisnande resa. Det är handlingen i korthet; vill man sammanfatta The Underwater Welder på ett annat sätt kan man säga att den är som ett långfilmslångt avsnitt av The Twilight Zone, något som är både bra och dåligt, men mest bra.

Det bra är att grundhistorien är så Twilight Zone-simpel: man är obekväm med fadersrollen p g a sitt eget förhållande till sin far. Man flyr hemmet för att på machovis “göra det han måste”. Man har övernaturlig upplevelse som förändrar hans syn på saker och ting. The end. Handen på hjärtat, har inte liknande saker hänt alla oss serienörd-män? Skämt åsido: i The Underwater Welder hittar man samma emotionella uppriktighet som i Lemires mästerverk Essex County, grundkonflikterna är raka och enkla, och fokuset ligger på relationer mellan helt vanliga människor. Persongalleriet är inte särskilt stort eftersom kärnkonflikten inte kräver det, så Lemire kan ägna tid åt att komma innanför huden på sin huvudfigur Jack.

Det lite dåliga är att det lätt blir longörer om man ska dra ut på ett Twilight Zone-avsnitt. En del scener pågår kanske en sida eller två för länge och berättelsen tappar lite fart och fokus. Samtidigt kan man fråga sig om detta är en bug eller en feature: Lemire har alltid haft ett dröjande bildspråk och sidkompositioner som gärna drar ut på ett egentligen snabbt händelseförlopp, en seriekonstens motsvarighet till slow motion. Och man störs inte heller sådär särdeles mycket av longörerna eftersom den sedvanliga Lemireska uppfinningsrikedomen och lekfullheten är ständigt närvarande. Cigarettröken och kaffekoppsångan som får symbolisera kärleken mellan Jack och hans fru Susie på s 42, den läckra utzoomningen på s 58-59, montageklippen och den strikta rutschematiken som får avsluta del 2… det finns, precis som i Essex County, väldigt mycket kärlek till seriemediet i The Underwater Welder. Den populärkulturella grundstoryn packeteras med ett litterärt, ofta närmast poetiskt berättande. Jag gissar att även The Underwater Welder (liksom Essex County) kommer ligga bra till på de kanadensiska boktyckarnas årsbästalistor de närmaste månaderna.

Så nog får man säga att Lemires första längre serieroman efter Essex County infriar förväntningarna: hans arbete som en av The New 52:s huvudförfattare verkar inte ha inverkat menligt på hans konstnärliga förmåga. Det verkliga toppbetyget uteblir kanske egentligen mest för att Lemire lider av att man jämför honom med sig själv: få serier når upp till Essex Countys klockrena mästerverksstatus, och jag tycker det är ett väldigt gott omdöme om Lemire att han med The Underwater Welder nästan lyckas.

Trackback-adress