I och med nr 60 nådde Jason Aarons och R M Guéras reservatepos Scalped (flerfaldigt prisbelönt och hyllad, inte minst här på Shazam) sitt slut. Jag tänker inte över huvud taget spoila sista numret (det finns ju rätt många tradewaiters därute som fortfarande följer serien) annat än att säga att alla huvudfigurers cirklar faktiskt sluts ordentligt och följdriktigt, något som imponerar extra mycket om man går tillbaka och läser de första numren av serien där de här personerna alla presenterades. Däremot tänkte jag bjuda på några allmänna funderingar kring serien och hur den har utvecklats över tid – i det samtida serieklimatet får 60 nummer verkligen lov att räknas som en tvättäkta långkörare.

Till att börja med: sällan har väl en serie haft en huvudfigur som varit så omöjlig att tycka om? Dash Bad Horse har i 60 nummer givit självdestruktiviteten ett (ofta sårigt och blåtireförsett) ansikte, och likt de flesta självdestruktiva människor har han varit minst lika farlig för sin omgivning som för sig själv. Man får känslan av att livet på Prairie Rose Reservation ändå förlöpte rätt hyggligt för de flesta innan han bestämde sig för att komma tillbaka, den jäveln. Det har varit vågat av Aaron att ofta låta huvudpersonen stå för de värsta våldsexcesserna (även om det i en serie som Scalped funnits gott om rivaler) och de största moraliska kompromisserna. Ändå har man som läsare hängt med eftersom Dash också varit en så trovärdig figur – vi känner nog alla personer med liknande självdestruktiva drag (även om de kanske inte är lika duktiga med ett par nunchuks).

Om Scalped till att börja med föreföll handla om Dash resa mot försoning så har den tolkningen gång efter annan kommit på skam: Dash är bortom försoning. Det som däremot hänt under resans gång är att antagonisten/fadersfiguren Lincoln Red Crow tagit mer och mer plats och det visar sig att Scalped visst handlar om försoning, men det är Lincoln som står i fokus för försoningsnarrativet. Man undrar om det var Aarons plan från början; från att ha varit en tämligen konventionell gangsterfigur har Lincoln under 60 nummer gradvis mjukats upp och försetts med fler och fler förlåtande karaktärsdrag. Ett av de sämre dragen i Scalped (som dock fortfarande är en helt mästerlig serie, inget snack om saken) har varit att Lincoln Red Crow efter en tid så uppenbart blev författarens egen favoritfigur – det verkar nästan som om t o m Aaron själv haft det svårt för att ha en sån fullständigt skitstövel som Dash som huvudrollsinnehavare. Nånstans kring nr 30 (arcen The Gnawing) började Aaron skifta intressefokus mot Red Crows personliga utvecklingshistoria och Dash fick börja sin avgrundsresa på allvar; ett intressant skifte, men också ett som kändes lite märkligt eftersom det stundtals blev så att Lincoln Red Crows ökade karaktärskomplexitet kom på bekostnad av Dash Bad Horse, som så småningom blev mer och mer endimensionell.

Gruvliga noirgrymheter har serien också bjudit på, men det som stannat i minnet är inte så mycket de visserligen spektakulära shootoutsen (och knifeoutsen – kan man säga så?) utan de många scenerna med barn och ungdomar som far illa. Detta är gissningsvis något som Aaron medvetet velat skildra. Även den mest förhärdade serieläsare kan känna tårarna i ögonvrån när de små barnen i knarkarkvarten inser att deras mamma nog inte kommer vakna upp igen. Och inte för inte är en av de mest minnesvärda bifigurerna i Scalped yngligen Dino Poor Bear, som när vi först möter honom inte är stort mer än ett barn (dock redan far till ett själv) och mot slutet av serien har växt upp rejält – inte bara i positiv mening.

En sjusärdeles resa har det i alla fall varit sen i mars 2007 när första numret kom ut. Jag hoppade inledningsvis över serien men lovorden fick mig att köpa första traden och efter det var jag fast, jag satte upp den på prenumerationslistan med omedelbar verkan och köpte ikapp det jag missat via trades och lösnummer. Scalped är utan tvekan en av milstolparna i den sentida amerikanska crime comic-produktionen. Har du inte upptäckt den, gör slag i saken och köp några trades i tidig julklapp till dig själv.

Trackback-adress