Illustration: Virgil Finlay

Halloween är den högtid jag ser mest fram emot att fira, utöver min egen födelsedag, varje år. Nu är det en dryg vecka kvar och ett bra sätt att välkomna spöksäsongen är givetvis att läsa någon av de fantastiska skräckserier som kommit ut det senaste året. Först ut är…

Creepy Presents Richard Corben (Dark Horse Comics)
Få seriekonstnärer har uppvisat en sådan talang för att avbilda såväl utblommande skönhet som skräck och förruttnelse som Corben. Ibland, som på omslaget här bredvid, kombinerar han dessa talanger i en och samma figur med ett resultat som väcker motstridiga känslor hos betraktaren. I Dark Horses korpulenta volym hittar du allt som Corben under 70-talet tecknade för Warren Publishings magasin Creepy och Eerie, men i vanlig god ordning har Uncle Creepy tagit åt sig hela äran och knipit titeln. Det är mer än 300 sidor fyllda av de tre oheliga b:na: Blod, Bröst och Bestar. Klassiska samarbeten med Doug Moench och andra radas upp vid sidan av helsidesillustrationer och omslag. Dessutom ett fylligt förord av José Villarubia som sätter Corbens bidrag till seriekonsten i ett bredare perspektiv. Fråga inte, köp bara!

Dark Country (Raw Studios)
Thomas Jane har jag gillat sedan beatnikrullen The Last Time I Committed Suicide (Stephen Kay, 1997) och varit ett stort fan av sedan ogint utskällda The Punisher (Jonathan Hensleigh, 2004). Att han gillar serier är inte direkt en hemlighet vilket gör att detta projekt känns helt naturligt. Filmen som Jane gjorde 2009 passerade mig tyvärr obemärkt förbi då filmbolaget i elfte timmen bestämde sig för att inte ge den biodistribution i 3D som det ursprungligen var tänkt. Istället smögs den ut på dvd och via filmfestivaler. Här tolkas originalnovellen av Tab Murphy och filmen visuellt av skrapkartongsmästaren Thomas Ott och allt klaffar perfekt. Noirstämningen är tät i historien om ett nygift, rusigt par vars smekmånad tvärt förbyts i en mardröm efter en olycka på en ödslig väg i öknen. Som ett extra grymt avsnitt av Twilight Zone får man en mardrömsloop serverad av sällan skådat slag. Slutet är en rejäl spark i solar plexus.

Som om det inte vore nog är volymen tryfferad med Murphys text och mängder av material kring skapandet av filmen. Blir nog till att skaffa den sistnämnda per omgående också.

Abe Sapien Volume 2: The Devil Does Not Jest and Other Stories (Dark Horse Comics)
Jag är pinsamt medveten om att jag i år helt tappat bollen vad det gäller bevakningen av mina favoriter i Hellboygänget. Mike Mignola, John Arcudi och deras växande stall av fantastiska tecknare har fullkomligt pumpat ut serier med genomgående hög kvalitet vilket gör att malören svider ännu lite mer. Hur som helst så släpptes i april denna samling med diverse one/two shots med allas vår gälmannafavorit Abe Sapien. Titelhistorien där en ”rutinuppföljning” av gammal enstöring med ockulta intressen mycket snabbt leder till fekalier i fläkten och en mer än lovligt rådbråkad hjälte är kronan på verket. Inte minst då den gjorde att jag fick upp ögonen för James Harren som sedan fortsatt imponera med senigt kraftfulla monsterteckningar i exempelvis, håll i er nu, B.P.R.D. Hell On Earth: The Long Death. Även ”odöda på rysk ubåt” historien The Abyssal Plain med mer avrundad tuschsvärta av Peter Snejbjerg gör denna samling till ett givet köp.

H.P. Lovecraft – Het Onzienbare en Andere Verhalen (Oog en Blik)
Med tanke på att jag häromveckan avrundade Stockholms H.P. Lovecraftfestival II på Kulturhuset i Stockholm, kunde man kanske tro att jag skulle känna mig mätt på gentlemannen från Providence och hans fasor med namn illa lämpade för mänsklig talapparat och syntax. Så är det dock inte. Karlen och hans livsverk upphör aldrig att fascinera mig. Så gissa om jag skrockade förnöjt när jag halade upp Creepy # 10: The Finest in Lovecraftian Horror ur serieleveransen förra måndagen. Tyvärr så höll innehållet inte riktigt vad det lovade med undantag för Jim och Ruth Keegans biografiska skisser och en snajdig novell av John Arcudi och Richard Corben. Mer än håller måttet gör dock nederländske Erik Krieks Lovecrafttolkningar från i våras. Med start i den ganska lågmälda novellen ”The Outsider” ger han sig sedan på klassiker som ”The Colour Out of Space” och ”The Shadow Over Innsmouth”, allt med samma säkerhet i svärtan och en egen vinkling. Än så länge finns boken enbart på nederländska och spanska men fler upplagor är på väg. Min avsikt är att bjuda in Kriek till någon av de festivaler jag arrangerar nästa år. Till dess får ni hålla till godo med en intervju jag gjorde i våras som ni kan läsa här.

Fatale: Death Chases Me (Image)
Många som ger sig på att tolka Lovecraft tror att det räcker att slänga in lite tentakler och någon ockult bok som driver folk till vansinne. Det har förvisso gett upphov till en del lyckade pastischer men få verk som tänjer gränserna för skräckskildringar på det sätt som Lovecraft själv gjorde när det begav sig. Se exempelvis Creepy # 10! De snedstegen lyser verkligen med sin frånvaro i Ed Brubaker och Sean Philips Fatale. Istället har man tagit fasta på vad som är det centrala i många av Providencesonens verk: den personliga apokalypsen i mötet med uråldrig ondska. Vad som händer med en människa när allt man trodde sig veta och tog för givet om sig själv och världen visar sig vara en stor lögn. De handlingar man är beredd att utföra i jakten på kärlek eller långt dunklare mål och hur man lever med konsekvenserna. Här får Lovecraftklichéerna samma deluxebehandling som hjältepulpen fick i Incognito och resultatet är en modern klassiker i vardande.

Trackback-adress