Image har aldrig varit ett förlag som riktigt funnits på min radar före i år. Nog för att de sedan länge lämnat junket med fjärde rangens Marvelderivat bakom sig, men varken Invincible, Prophet, Supreme eller The Walking Dead har inspirerat mig till inköp. Sedan i januari ges en av mina absoluta favorittidningar, Fatale av Ed Brubaker och Sean Philips, emellertid ut av Image. Jag har provläst men tyvärr inte blivit särskilt imponerad av Mind The Gap (Jim McCann, Rodin Esquejo och Sonia Oback) och precis lagt vantarna på Grant Morrison och Darick Robertsons Happy! Det känns som att Image gör något rätt åtminstone vad denna läsare anbelangar. Men vad är då Happy! för någonting?

Morrison har efter ett indiestormigt 90-tal då han för många definierade vad som var coolt och nytt med serier genom The Invisibles (nyligen släppt i en bibeltjock inbunden deluxeutgåva) under 2000-talet slagit igenom på bred front med poppiga superhjälteserier. Hans Batmandito hör till något av det bästa jag någonsin läst med figuren och det är många som håller med. Att alla år som hovleverantör av manus åt DCs mest framgångsrike hjälte byggt upp vissa behov av utlevelse hos den gode Morrison blir tydligt så fort man slår upp Happy! nummer ett. Smutsig snö faller över någon storstad och medan vi följer flingorna mot marken får vi ta del av en konversation mellan två gangstertorpeder som är så pepprat med könsord att den får valfri broschyr på en venerisk klinik att verka pryd. Längst ner på sidan möts vi i bredbild av ett fyllo som spyr medan hans hund pissar på honom. Allt detta illustrerat av Darick ”extra vårtor, extra allt” Robertson vars äckelexcesser i exempelvis Transmetropolitan gjorde ett stort intryck på många som hade svårt att släppa ironins snuttefilt efter millennieskiftet. Ett par sidor in har vi fått se en man iförd någon sorts räkdräkt (?!?) bli avsugen och skjuten i ögat, dock ej av samma person, hasch rökas och tillbörliga mängder aktuella kroppsvätskor flyga över panelerna.

Jack The Hammer

Redan i det här läget kan jag känna en viss mättnad. Nog för att Morrison i en intervju mot slutet av tidningen nämner The Filth som en favorit i sin egen produktion, men ändå. I den serien, som han skrev under sorgearbetet efter faderns död, får vi till exempel stifta bekantskap med en transdimensionell polisstyrka som bland många andra bekämpar en superpornograf vid namn Tex Porneau och hans armé av superspermier! Men det som lyfter Happy! från ett öde som en rätt 90-talsunken produkt (jag menar torpeder, porr, popkultur – verkligen) är den titulära figuren: en mycket liten, blå och yster häst som heter Happy.  Han backar upp den i alla avseenden trötte huvudpersonen Nick Sax. Han är, ja ni gissade rätt: en sliten, svärande, knarkad, alkad före detta superpolis med eksem i ansiktet. Hästen släpper blå fjädrar omkring sig vart den än flyger och får Robertson att visa en för mig tidigare okänd sida. Porrmupparna i Transmetropolitan räknar jag nämligen bort, så det är här han demonstrerar förmågan att rita saker som är riktigt söta en gång för alla. Happy behöver Sax hjälp om han ska kunna rädda den lilla flickan Hailey, vars låtsaskompis hästen är. Ett oblitt öde hotar i händerna på en pedofiltomte vi fick stifta bekantskap med som hastigast i seriens inledning. Ska de klara detta måste de bara ta sig förbi tortyrteamet som gansgterbossen skickat efter Sax. Detta i hopp om att få reda på ännu en typisk djävla MacGuffin: en kod till något välfyllt bankkonto…

Happy! är tydligtvis inte en serie för alla. Men jag gillar verkligen vad Robertson gör med bilderna här. Det används mycket raster och gråtoner och annat gammeldags illustrationsgodis. Och så måste jag verkligen få se vad det blir av det omaka paret Happy och Nick Sax. Återkommer.

Just det. Det är bara Sax som kan se Happy: finns han på riktigt eller är han en drogstinn hjärnas hallucinationer? Hmm.

Trackback-adress