MILD SPOILERVARNING utfärdas. Ett drygt år har gått sen sist och det är därmed dags för del tre av Darwyn Cookes serie adaptioner av Donald Westlakes/Richard Starks Parker-romaner. De två första delarna, The Hunter och The Outfit, är båda flerfaldigt prisbelönta, och om ytterligare ett år (2013)  får vi se den fjärde delen. Från början hade Cooke kontrakt för fyra böcker men efter att både The Hunter och The Outfit blev stora succéer utökades det till fem böcker och en 48-sidors specialare – och kanske blir det mer ändå i framtiden (Westlake skrev 24 Parker-romaner så det finns råmaterial att ta av). Men i nuläget planerar Cooke att nästa bok blir The Handle, för att sedan avsluta serien med Butcher’s Moon (mer om Cookes planer och hur han tänkte kring The Score kan man läsa i den här lååånga intervjun).

The Score är den femte boken i Parker-serien och i motsats till The Outfit (som ju vävde samman två böcker, The Man With The Getaway Face och The Outfit)  gör Cooke här en tämligen rak återberättelse av boken. Det passar fint eftersom boken i sig är extremt renskalad – enklare än så här blir inte en heist-intrig (”Några snubbar planerar ett rån. De utför rånet. Något går snett.”) och just därför är det här en av Westlakes allra bästa böcker.

Dock är detta en heist-berättelse som går utanpå det mesta: målet för rånet är inte en ynka bank eller ett kasino utan en hel stad. Det är så episkt och samtidigt så simpelt att jag alltid tyckt det är obegripligt att The Score aldrig filmatiserats av Hollywood (det finns en obskyr fransk version, Mise à sac (svensk titel: Midnattsrånarna), från 1967, som inte finns utgiven på vare sig VHS eller DVD och än mindre BluRay). Här finns ju alla möjligheter att samla ihop en stjärnensemble för en tät actionrökare – men man ska kanske snarare vara glad att Hollywood har lämnat denna bok ifred eftersom alla andra försök att filmatisera Parker-romanerna har misslyckats såtillvida att man alltid fallit för frestelsen att göra Parker mer sympatisk (eller rättare sagt, göra honom ens ett uns sympatisk). Det misstaget gör inte Cooke här (om det var någon som tvivlade efter att ha sett hur Cooke tog sig an scenen när Parker gör sig av med sin mördade frus lik i The Hunter); Parker är i precis lika maskinlik form som vanligt och råare än ett medelstort slakteri.

Det finns mycket att glädjas åt i The Score, och det börjar direkt med den dialoglösa sjusidiga inledningssekvensen där Parker gör sig av med en förföljare på sedvanligt drastiskt sätt. Sen kommer vi direkt in i handlingen och skurken Edgars plan att råna en hel stad – ett inledande tema i boken är att Parker vet att han egentligen borde backa ur från den här stöten eftersom det är för mycket som kan gå fel, men dras till jobbet ändå just för att det är så over-the-top-adrenalinstinnt, och Parker lever för stöten, inte för pengarna. Den karaktärsskildringen fixar även Cooke galant, medan vi presenteras för Parkers med-kriminella (varav flera har fått namnen ändrade och är ritade som karikatyrer av Cookes seriekollegor, t ex är Palm baserad på Jimmy Palmiotti och Cho på Michael Cho).

De läckra detaljerna avlöser varandra. Cooke gör samtalet mellan Parker och Edgars visuellt intressant genom att låta dem blicka mot varandra från motstående sidor medan de argumenterar (s. 24-25), den täta rutkompositionen får ut det mesta av den komiska dialogen mellan Parker och en blind vapenförsäljare (s. 49-51), Parkers strategi för att lugna ned gisslan åskådliggörs schematiskt på s. 85, och så inte minst de läckra splashuppslagen under själva rånet – den närmast helt statiska men ändå febrilt spännande stadsvyn på s 100-101 och den impressionistiska explosionen på s 112-113 (notera att dessa sidor är onumrerade för att förstärka intrycket av brott i handlingen). Listan kunde lätt göras längre – jag vill absolut inte förbigå nyckelscenen mellan Parker, Grofield och en av gisslan på s. 119-126, där mörkret härskar och allas ansikten ligger i skugga, vilket gör att det vilar en nervig osäkerhet över hela scenens utgång.

Cookes teckningsstil följer det etablerade 60-talsmönstret, möjligen något mindre vilt exprimenterande i den här volymen, och med tyngre och mer uppenbara influenser från lite längre tillbaka i tiden, nämligen Jack Kirbys och Joe Simons crime comics från 50-talet (inte minst de skuggiga helbilderna på Parker i hatt och rock). Parkers ansikte är alltjämt hugget ur granit och det är kul att se hur skickligt Cooke förmedlar ändringar i hans sinnesstämning bara genom att dra om en linje kring ögonen eller göra den framskjutna hakan något mindre framskjuten. Cooke säger i intervjun jag länkar till ovan att han känner att det blivit lättare och lättare att rita Parker och det märks i The Score – Cooke är väldigt bekväm med just sin huvudfigur.

Överlag är alltså The Score samma högkvalitativa hantverk som de tidigare volymerna och även den här kommer utan tvivel att vinna en massa priser. Jag har bara ett enda klagomål, som också hindrar mig från att sätta det absoluta toppbetyget. Det handlar om färgsättningen – liksom tidigare är The Score svartvit-plus-en-färg – i The Hunter var det en mörk gråblå nyans som sedan blev blåare i The Outfit. I The Score går Cooke ifrån den klassiska noirpaletten och väljer istället apelsinorange som sin färg (NB att bildexemplen här kommer från diverse förhandstittar online där den slutgiltiga färgsättningen inte var spikad än), vilket inte funkar lika bra – i dialogscenerna i seriens början funkar det OK men när själva kuppen kommer igång ser det helt enkelt lite för ljust och lyckligt ut. Dock är färgvalet helt perfekt för slutscenen, som har en klart ljusare ton mitt i all cynism. Men här och där ser det helt enkelt lite för glatt och livat ut för att vara en knallhård kriminalhistoria.

Det är dock totalt sett ett mindre klagomål, för The Score är fortfarande mästerlig seriekonst. Rekommenderas starkt, särskilt om du redan har de två första volymerna i serien.

Trackback-adress