OBS! Om rubriken inte var tillräckligt tydlig, det här inlägget innehåller en massa spoilers för The Dark Knight Rises, och riktar sig därmed främst till de som redan sett filmen. Handling och så har ju Johan redan gått igenom i sin recension av filmen, så det hoppar vi över här. Det här blir nog egentligen inte så mycket recension, utan snarare en genomgång av de funderingar jag haft sedan jag såg filmen.

Som seriekaraktär har jag sedan jag var liten varit rätt neutralt inställd till Batman. Jag har aldrig haft något emot Batman, men har heller aldrig känt tillräckligt intresse för att köpa serier med honom. Rent generellt så har jag alltid tyckt att han fungerar bäst när han får agera själv snarare än tillsammans med andra superhjältar. Batman för mig är en bekymrad man som ska smyga runt i skuggorna i Gotham City. Att hänga i ett klubbhus på månen tillsammans med de färgglada kamraterna i Justice League känns för mig inte alls som något som Batman ska pyssla med (det ska här tilläggas att jag inte alls vet vad Justice League pysslar med nu för tiden, de kanske inte ens har kvar sin månbas).

Christopher Nolans filmversion av Batman stämmer väl överens med min bild av Batman. Överlag så tycker jag som de flesta andra att både första och andra filmen är riktigt bra. Jag tycker kanske inte att Ra’s al Ghul var den bästa skurken för Batman Begins och The Dark Knight är inte en av världens 10 bästa filmer, men de är utan tvekan två av de allra bästa superhjältefilmerna som gjorts, även om jag egentligen inte tycker att Nolans Batman-filmer bör klassas som superhjältefilmer. I Nolans värld så är Batman mer utav en symbol än en regelrätt superhjälte, vilket för mig är bland det allra bästa med filmerna. Batman är primärt en myt som sprider hopp och rädsla, och att han sedan bekämpar brott med hjälp av coola gadgets och fordon är mer som en bonus (och såklart nödvändigt för filmernas actionsekvenser).

Med det sagt så tycker jag att grundpremissen i The Dark Knight Rises är riktigt stark. Invånarna i Gotham City har efter Harvey Dents död förkastat Batman som symbol och försvarare av staden, och förlitar sig istället på att det statliga systemet med The Harvey Dent Act i spetsen håller staden säker. Bruce Wayne har som en konsekvens av detta axlat rollen som världens bittraste man, och det är först när Bane och Selina Kyle – två personer som på varsitt sätt ger fingret åt The Harvey Dent Act och lagen i allmänhet – börjar härja i Gotham som Batman-gnistan tänds hos Wayne igen.

Härjandet i fråga består för Banes del främst av klassisk shock and awe. Storma in, spräng grejer och mullra fram saker som I’m Gotham’s Reckoning och When Gotham is ashes, you have my permission to die. Det teatrala till trots, man känner att den här killen vet vad han snackar om. Banes mix av brutalitet och intelligens skapar i brist på bättre ord en väldigt respektingivande skurk, som känns betydligt mer målmedveten än till exempel Jokern i The Dark Knight. Bane är helt enkelt en svinbra superskurk (dock inte lika bra som Heath Ledgers Joker), och hatten av till Tom Hardy som lyckas skådespela genom den där monstruösa gasmasken. Enda skuggan över Bane tycker jag är att han nedgraderas till att spela andrafiol mot slutet av filmen.

Att Bane skulle knäcka ryggen på Batman bör ju inte ha varit någon större överraskning för de som har lite koll seriehistoria, och även om det såklart inte skulle fungera med ett reguljärt ryggradsbrott så tycker jag ändå att Banes knäckning av Batman var bra. Jag kan tycka att det känns konstigt att Bane sedan tar den besegrade Batman och flyger iväg med honom till ett fängelse innehållandes både doktorer och klätterväggar, men vi får väl anta att även den bäste kan tänka snett ibland. Kanske var något fel med gasmasken eller så just då. Hur som helst, att knäcka Batman känns som en liknelse för att knäcka Gotham City, och när Batman inte helt otippat tar sig tillbaka och (rent bokstavligt) tänder en hoppets flamma så är det inte bara för honom själv, utan för alla. Folkets (och biosalongens) jubel, och det är när Nolan tar det här större perspektivet på Batman-myten som jag tycker att filmen är som bäst. Ja, det är coolt när han flyger runt i batocoptern också, men myten är större än mannen, inklusive hans leksaker.

Innan filmen hade premiär så hade ju jag önskat att Batman skulle dö i slutet. För mig kändes det helt rätt att Batman skulle offra sig själv för att rädda staden som skapat honom, och även om Bruce Wayne nu överlevde så tycker jag ändå att det slutade precis som jag önskat. Att de sedan använder sig Batmans ”död” för att öppna för en arvtagare tycker jag känns helt naturligt. Klart Gotham ska ha en beskyddare, och även om jag aldrig gillat Robin som karaktär (han ser för töntig ut) så tycker jag ändå att hela Robin-grejen i filmen funkar fint. Visst, det är både konstigt och långsökt att John/Robin Blake är den enda som kunnat identifiera Bruce Wayne som Batman bara genom att kolla på honom, men förklaringen som ges tycker jag ändå knyter an tillräckligt mycket till deras karaktärer för att fungera (även om det känns rätt fantasilöst). Joseph Gordon-Levitt gör en grym insats som den rakryggade polisen som desillusioneras av det system han själv ska upprätthålla, och om det nu kommer någon typ av uppföljare baserad på det här spåret så tycker jag att det finns en bra grund att bygga vidare på, både karaktärs- och storymässigt.

Twisten med att Marion Cotillards karaktär Miranda Tate egentligen är Talia al Ghul kom för mig som en total överraskning. Det är nice när en film lyckas överraska på det sättet, men så här i efterhand är jag lite kluven till hela grejen med släkten al Ghul som hjärnan bakom allt. Jag förstår konceptet med att på det här sättet knyta samman Batman Begins med The Dark Knight Rises och därmed få en röd tråd från första till sista filmen, men samtidigt så tycker jag att det förminskar allt som Bane pysslat med. Jag tyckte att Banes plan att nollställa såväl infrastruktur som etik och moral hos hela Gotham City kändes grymt intressant, och att sedan få veta att han egentligen var en underhuggare och att allt egentligen bara handlade om att Talia al Ghul vill spränga staden i luften, det kändes rätt lamt. Om hon nu hela tiden hade tillgång till ett globalt närverk av yrkesmördare, varför fixade hon inte bara fram ett kärnvapen och bombade hela skiten från 2000 meters höjd?

Storymässigt så var jag rädd att Anne Hathaway i rollen som Selina Kyle skulle kännas inklämd i filmen mest för att dra upp het-brud-faktorn, men jag blev positivt överraskad av hur väl hon passats in i storyn. Hon skapar dels en personligare koppling mellan Batman och Bane, och är samtidigt så pass oberäknelig att det är svårt att veta var man har henne. Huruvida hon är en bättre eller sämre Catwoman än Michelle Pfeiffer låter jag vara osagt (fast Pfeiffer är nog ändå bättre). Annat som var lite kul var att Liam Neeson och Cillian Murphy fick komma tillbaka i rollerna som Ra’s al Ghul respektive Doctor Crane a.k.a. Scarecrow, som ju verkar stormtrivas i Banes nya version av Gotham. Det känns även som att det nya politiska klimat hade tilltalat Jokern, så det känns trist att en cameo med Heath Ledger aldrig kunde bli aktuell.

Överlag så gillade jag verkligen The Dark Knight Rises, även om det såklart finns en hel del grejer att klaga på om man verkligen vill. Det gör det ju å andra sidan nästan alltid, men visst hade det varit nice att istället bara kunna konstatera att filmen var 100% perfekt. Hur som helst så är det ändå är en sjukt maffig actionfilm och ett värdigt avslut på Nolans Batman-trilogi. Gillar du de första två filmerna så ska du se den här också. På bio!

Trackback-adress