En av våra kommentatorer tyckte det var på sin plats att så här nära ett år senare (Justice League, den första titeln i den nya satsningen, kom ju ut i augusti förra året, och sedan sparakde resten av The New 52 igång på allvar i september) göra en liten utvärdering av DC:s The New 52-satsning och jag kan inte annat än hålla med. När jag tittar över min egen DC-konsumtion över de senaste månaderna slås jag själv av hur lite min seriekonsumtion ändrats, åtminstone i ett längre perspektiv. De flesta av titlarna jag provköpte första numret av tog sig aldrig upp på min pull-list. Det var för lite som högg tag på ett djupare plan, trots att flera nummer körde med tämligen chockartade cliffhangers i första numret för att dra med sig läsarna. Men chockartade cliffhangers kan inte ersätta god personskildring, vilket t ex är anledningen till att jag så här nära ett år senare håller Dial H, China Miévilles bidrag till ”andra vågen” av The New 52, betydligt högre än hajpade 52-titlar som Wonder Woman eller Swamp Thing (som jag alltså inte köpte mer än #1 av, medan Dial H direkt gick in på pull-listen och redan tre nummer in känns helt etablerad och bra mycket intressantare).
Faktum är att ett annat tema i min The New 52-konsumtion är besvikelse på flera etablerade serieförfattare. Peter Milligan fick aldrig vare sig Justice League Dark eller Red Lanterns att lyfta. Nu kommer Jeff Lemire att gå in som ny huvudförfattare på Justice League Dark men frågan är om det kommer bli en förbättring då Lemires New 52-bidrag, Animal Man och Frankenstein, Agent of S.H.A.D.E. också var nedköp – Lemires talanger kommer helt klart bäst till sin rätt på indiesidan, Sweet Tooth är fortfarande en av de bästa Vertigo-titlarna. Just i fallet Animal Man var jag först nästan besviken på mig själv för att jag inte gillade den, eftersom jag normalt gillar Lemire och vet att den älskas av många andra. Jag droppade den efter #2 men gav den en ny chans när traden kom ut nyligen – men blev besviken igen. Det här är ju inte stort mer än ett antal klassiska skräck-ripoffs och effektsökande gorefest! Enda behållningen tyckte jag var Travel Foremans härliga combo av groteskeri och ligne claire, så jag är definitivt sugen på att se saker han tar sig an i framtiden. Nu ska ju Lemires kompis Matt Kindt ta över Frankenstein, Agent of S.H.A.D.E, vilket skam till sägandes känns mer intressant än Lemire just nu.
Även Justin Grey och Jimmy Palmiotti förmådde i slutändan inte leverera Jonah Hex-godis av sitt klassiska märke. När tidningen hette Jonah Hex istället för som i The New 52 All-Star Western visade Grey och Palmiotti månad efter månad sitt mästerskap i done-in-one-historier med elakingen Hex; ett skönt undantag i en serieutgivning där den viktorianska följetongens person- och intrigmyller annars är det normerande. Men i och med All-Star Western föll de till föga och började köra längre arcs, som trots tie-ins till Batfamiljstidningarna inte nådde upp till den renskalade enkelheten och brutaliteten i gamla Jonah Hex. Tyvärr är det så att arc-formatet mycket tydligare blottlägger begränsingarna i Hex-gestalten: en spaghetti-Clintan uppskruvad till 11 funkar i kärva kortisar men ska berättandet dras ut i fem-sex nummer kräver man mer karaktärsdjup. Jag gav således upp All-Star Western efter #8. Sammalunda med Batwoman – J H Williams III:s fantastiska teckningar räckte för att jag skulle hänga med i en arc, men sedan blev det tydligt hur beroende den tidigare versionen av figuren var av Greg Ruckas fina gestaltning av figurens kärna som lesbisk ex-militär. Återigen synd för jag hade verkligen velat gilla den här serien.
Nej, så här ett år senare är det bestående och mest intressanta i The New 52-floran det faktum att Grant Morrison nu skriver båda DC:s flaggskeppsfigurer, Superman och Batman (i Action Comics respektive Batman, Inc.). Morrisons gestaltning av Superman som arbetarklasshjälte, komplett med klassisk tidsresekomplikationssubplot, funkar hela vägen ut och det är tur att Morrison här fått tillåtelse att göra saker med figuren som minst sagt tänjer gränserna för DC:s ”brand”: jeans och Doc Martens istället för klassisk trikåkostym, Stålis dödar av sitt alter ego Clark Kent och skapar en ny civilidentitet o s v… och i vanlig Morrison-ordning uppblandat med hetsig action med skyhöga insatser, som sig bör när det gäller serier om jordens främste försvarare. Och när det gäller Batman, Inc visar Morrison samma hälsosamma arrogans inför förlagets kontinuitetspåbud: Batman, Inc. saknar närmast helt eftergifter till Batmanrebooten och är mer att betrakta som exakt samma titel som förut, som bara haft ett längre uppehåll. De två första numren följer sömlöst på förra omgången Batman, Inc. och #2:s fokus på antagonisten Talia ger Morrison möjlighet att på ett mer skämtsamt sätt fortsätta sin älskade dekonstruktion av superhjältegeneren – repliker som ”I always wanted my own secret headquarters under London, thank you”, säger en del om Morrisons samtidigt subversiva och kärleksfulla karaktärstecknande i den här titeln. Gammal är ändå äldst!
Till sist och slut stannar jag alla uppfinningsrika reboot-titlar till trots alltså i Morrisons trygga famn. Och det förvånar mig inte att det är till Morrisons själsfrände Miéville jag söker mig när jag behöver lite variation. Resten av The New 52 kan jag faktiskt ha eller mista.
Jag håller med om i princip allt du skriver. Möjligen skattar jag Animal Man och Wonder Woman något högre än vad du gör, men instämmer i att de – till skillnad från lovande Dial H – inte trampar upp några stigar som inte har beträtts förut med karaktärerna. Lägg därtill de genomusla gestaltningarna av JLA, JLI, Green Arrow, Titans och Flash, en origin för Phantom Stranger (styggelse!!!) för att inte tala om historieslakten med bl. a. de riktiga JSA och Birds of Prey som causalties, så kan jag definitivt säga att den här satsningen inte är min likör. Action Comics, Batman Inc., Animal Man och Dial H ursäktar emellertid en hel del.
Henrik: Man sammanfattar utefter vad man läst och jag har inte läst nya Batman! Var inte så imponerad av American Vampire men ska ta mig an nya Batman när den kommer i trade. Vad angår Demon Knights och Stormwatch är det andra Shazamare som läst dessa så kanske kommer det fler New 52-utvärderingskrönikor från annat håll framöver. En person kan bara läsa så mycket – och då läser jag ändå mer än de flesta!
Ola: De mer ”mainstreamartade” titlarna har jag ö h t inte varit sugen på att prova. Och en origin för Phantom Stranger låter ungefär som Judge Dredd utan hjälm.
Morrison hoppar av AC efter #16 och Batman Inc efter #12 säger han i en intervju. Å andra sidan ska han tydligen skriva fler egna serier på andra förlag och en del för Vertigo.
Jag har också tröttnat på några titlar med tiden, t ex Green Lantern och Batman & Robin, och gav många andra chansen med några nummer utan att ha fastnat för dem. Men jag läser och har stort nöje av Flash (kul lite old school superhjältande, till och med fotnoter!), Batman, Batman inc, Aquaman och Action Comics. Justice League håller jag fast vid med en dåres envishet. Det är ju ändå flaggskeppet, och Geoff Johns är kompetent. Nu ska Jim Lee snart ersättas, och det gör mig inte så mycket. Hans teckningar har känts lite stressade på senare tid.
Jag erkänner, på en gång, jag är en DC fanboy.
Tycker i mångt och mycket att det är hårda ord från läsarna. I alla fall de som hörs, som inte alltid är en majoritet. Jag är av uppfattningen att dom som är inblandade i branschen anser att New 52 ändå är en succé för DC?
De artiklar och podcasts jag lyssnar på för att hålla mig uppdaterad verkar vara överens om att mycket är bra med The New 52 och en del annat sämre, såsom Superman. Alla är överens om att Snyders Battsy är en fanbärare.
Swamp Thing och Animalman möts med goda ord. Speciellt den ”Tie In” mellan de båda. Justice League Dark är spretig men håller ändå intresset uppe tydligen?
Själv tyckte jag The New 52 var utmärkt för mig som inte läst DC sedan 90-talet och fick mig faktiskt att börja köpa lösnummer igen! Jag skulle kunna önska lite mer djup i karaktärerna( den vanliga kritiken) , men jag är också villig att ge titlarna lite mer tid än 1 år.
Eftersom en del hårda fakta togs upp i första artikeln hade det varit trevligt att se liknande objektivitet i uppföljningen, nu är den väldigt subjektiv och det är till viss del förståeligt och som du själv skriver ”En person kan bara läsa så mycket”.
Känner till att Morrison är husgud för vissa här på Shazam, men tycker likväl att han mest förstör det han blandar sig i numera.