Dags igen för lite Stormwatch, vilket just nu är den enda DC-titeln som jag följer månadsvis. De här två numren är författade av Paul Jenkins som i praktiken bara är en avbytare som hoppar in medan Peter Milligan gör sig redo för att ta över rodret från Paul Cornell. Den här typen av inhopp brukar ju kunna resultera i rätt ointressanta utfyllnadsnummer, men även om de här två numren inte är direkt kopplade till Cornells röda trådar från #1-6 så tycker jag ändå att Jenkins lyckas snappa upp karaktärerna och bygga vidare på de relationer som Cornell skapat.

Storymässigt så ställs Stormwatch inför ett udda, väldigt komplext och potentiellt galaxförstörande hot i form av The Gravity Miners. The Gravity Miners är en sorts livsformer som från en parallell dimension skördar gravitation, vilket inte helt otippat får katastrofala följer för den drabbade dimensionen. Det jag gillar med den idén är att det är ett ansiktslöst hot. The Gravity Miners vet antagligen inte ens att deras framfart innebär massmord i de parallella dimensioner som skördas, vilket innebär att det inte finns någon ond slutboss för hjältarna att bekämpa. Det är mer som att försöka slåss mot en jordbävning eller ett vulkanutbrott, vilket såklart innebär att Stormwatch måste klura ordentligt för att kunna hitta en lösning på problemet.

Problemen startar i Pripyat, vilket alltså är staden intill Tjernobyl. Stormwatch anar att det var katastrofen i Tjernobyl som lockat The Gravity Miners till vår dimension, och för att luska mer i den frågan så bestämmer sig Jack Hawksmoor a.k.a. God of Cities för att prata lite med Pripyat, vilket är en av de bästa scenerna i de är två numren. Hawksmoors superkraft är lite svår att beskriva utan att bli alltför långdragen, men i korthet så kan han kommunicera med städers ande via en sorts astralprojektion, där Pripyats ande manifesteras som en sängliggande, utmärglad och dödligt sjuk cancerpatient. Vid Pripyats sida finner vi de omtänksamma Hiroshima and Nagasaki i form av två vackra geishor, dock med brännskadade och ärrade ansikten. Scenerna med Hawksmoor, Hiroshima, Nagasaki och den lidande Pripyat är i mitt tycke helt fantastiska, och jag hoppas verkligen att manusförfattarna fortsätter att utnyttja potentialen i Hawksmoors rätt udda superkraft.

Medan Hawksmoor hänger med städerna så funderar övriga stormkollare på hur de kan rädda galaxen, och efter en hel massa matematiskt astrofysiksnack mellan Martian Manhunter och Jenny Quantum så kläcker de en plan som bara Stephen Hawking skulle kunna förstå. Ja, det kanske blir lite för mycket obegripligt fysiksnack och komplexa transdimensionella grejer mot slutet, men Jenkins kommer ändå ihåg att hålla igång karaktärerna, och när han nu lämnar över till Milligan i nästa nummer så tycker jag att dynamiken hos Stormwatch som team både förtydligats och stärkts.

I de här numren så är tecknaren Miguel Sepulveda utbytt mot Ignacio Calero, vars stil i sina bästa stunder påminner om Alan Davis. Dock så tenderar han att steroidisera karaktärerna lite väl mycket ibland, och främst då de manliga. Visst, du behöver säkert en massa muskler för att orka superhjälta runt hela dagarna, men bara för det bör det inte vara nödvändigt att ha fullt med sprängfärdiga blodkärl precis under huden. Det ser mest groteskt ut. Förutom det så gör Calero en stabil insats, och jag tycker framförallt att han gör en riktigt bra version av Marsian Manhunter.

I korthet: Jenkins och Calero gör ett klart godkänt inhopp, och det ska bli spännande att se vad Peter Milligan tar sig för med Stormwatch framöver. Stormwatch känns överlag som en intressant titel där man aldrig riktigt vet vad som är på gång, så kolla gärna in den om du vill ha något som skiljer sig lite från ”vanliga” trikåserier.

Trackback-adress