Det har varit alldeles för lite mutanter på Shazam den senaste tiden, så vi drar upp kvoten med en X-Men-recension. Själv följer jag bara Ultimate X-Men i lösnummersform, så i skrivande stund så har jag ingen egentlig koll på vad vanliga X-Men och övriga x-team pysslar med nu för tiden (utöver att de är mitt uppe i någon konflikt med Avengers). Med det i åtanke så har jag den här gången valt att bubbla lite om en samling som har några år på nacken.

Arc:en Supernovas från 2006 är skriven av Mike Carey och samlar #188-193 av X-Men. Tidsmässigt så utspelar sig Supernovas strax efter House of M (recension här) och innan Messiah Complex (recension här). Vi kör en kort summering för de som inte alls hängde med under den perioden (spoilers för de som ännu inte läst House of M:

Scarlett Witch a.k.a. Wanda Maximoff a.k.a. Magnetos dotter avslutar House of M med att yttra orden “No more mutants”, vilket på ett ögonblick reducerar jordens mutantpopulation från miljontals till 198 st och etavlerar den 2 november som M-Day. Mutantgenen är som bortblåst, och mutanterna som ras är plötsligt utrotningshotad. Merparten av X-Men har förmånen att få behålla sina krafter, men de befinner sig i en extremt jobbig sits med flera olika parter som vill profitera på mutanternas smått prekära situation.

Hur som helst, nog med bakgrund och tillbaka till Supernovas. Handlingen inleds med att en blåslagen och uppenbart skakad Sabretooth är på flykt från några för oss okända antagonister. I och med att mutanterna vid det här laget är så pass få och splittrade så söker Sabretooth asyl hos X-Men, och efter ett misstänksamt mottagande (snarare ett tillfångatagande) så får X-Men reda på att Sabretooth på själva M-Day blivit vittne till hur en grupp superevolverade människor plötsligt dyker upp och introducerar sig själva som efterträdare till både homo sapiens och homo superior (dvs mutanterna, för er som inte riktigt hänger med i x-lingot). Den nya gruppen, som kallar sig själva för Children of The Vault, likviderar iskallt alla som kan ha bevittnat deras intåg, och den enda som klarat sig undan dem under en längre period är Sabretooth. X-Men hinner inte göra särskilt mycket med den här informationen innan Vault-barnen attackerar dem på hemmaplan, och sen är det fullt fräs på liv och död.

Utöver konflikten med Children of The Vault så introducerar Carey här även en helt ny laguppställning för X-Men. Efter M-Day så känner sig X-Men med Cyclops i spetsen än mer pressade än vanligt, och för att kunna agera snabbt och proaktivt på nya potentiella hot så ger Cyclops Rogue mer eller mindre fria tyglar att sätta ihop sin egen specialstyrka. Teamet som Rouge handplockar består av en rätt brokig samling mutanter, där veteraner som Iceman, Cable och Cannonball mixas med de mer otippade nykomlingarna Mystique, Omega Sentinel, Lady Mastermind och Sabretooth. Gott och blandat kan man säga, och inte helt överraskande upplagt för flertalet interna konflikter. Personligen så tycker jag det är ett lyckat drag att låta den klassiska lineup:en vila lite till förmån för det här nya gänget. Det är skönt med lite friska vindar och att inte riktigt veta var man har alla.

Carey plockar även upp en tråd från Mark Millars Wolverine-arc Enemy of The State, där Wolverine och ett knippe andra superhjältar (och skurkar) blir hjärntvättade av The Hand. Bland de hjärntvättade finner vi bland andra forna Alpha Flight-medlemmen Northstar, och de är honom som Carey plockar in i Supernovas. Jag kan tycka att det känns rätt onödigt. Dels så tillför delen med Northstar inte jättemycket till handligen, och för eventuella nytillkomna läsare så måste det vara smått omöjligt att förstå vem Northstar är och varför han är hjärntvättad och mordisk. Dock, för de som gillar att nörda ned sig i Marvel-kontinuitet (vilket jag då och då gör) så är det ändå rätt nice att Carey väver samman Supernovas med Enemy of The State, och att man får veta vad som egentligen hände med Northstar.

Ritandet i Supernovas står Chris Bachalo för. Bachalo har en rätt egen stil som jag gillar. Det är inte helt korrekt att kalla hans stil för cartoony eller mangainspirerad, men han rör sig i något slags gränsland mellan flera olika stilar, och lyckas med det. Bachalo verkar dock inte ha hunnit med alla nummer själv, så Clay Henry hoppar in och tecknar ett nummer i mitten. Henry har en mer klassisk Marvel-stil, men bytet av illustratör stör mig inte lika mycket här som det brukar kunna göra.

För att summera så är Supernovas en actionpackad story med ett nytt och intressant persongalleri, och storyn är så pass befriad från komplex x-kontinuitet att den bör passa de flesta. Arc:en har kanske inte lämnat några större spår efter sig, men gillar du X-Men så lär du gilla Supernovas.

Trackback-adress