Nördar från alla läger, take note: kungen av New Weird, den flerfaldigt prisbelönte fantastikförfattaren China Miéville (med böcker som Perdido Street Station, The Scar, Kraken och inte minst The City and The City på CV:t) skriver en serie för DC, och det är inte vilken serie som helst: en omisskännligt Miévillesk version av DC:s helcorny gamla Dial H for H.E.R.O. (i Miévilles tappning förkortad till Dial H kort och gott). Jag är lite sen på bollen med den här recensionen eftersom #2 redan finns ute, men här kommer den i alla fall.

I Mievilles tappning är det losern Nelson som får superkrafter när han slår numret H E R O i en mysko telefonkiosk. Det är dock lite missvisande att säga att han ”får superkrafter” – snarare förvandlas Nelson till en helt ny superhjälte varje gång han ringer numret. I första numret visar Mieville prov på sin säregna fantasi när Nelson först förvandlas till viktorianske Jack Skellington-lookaliken Boy Chimney, och sedan till den super-deppige Captain Lachrymose. Precis som man läser en del av Mievilles böcker bara för att se vilka konstiga monster och fantasyraser han kommer hitta på härnäst kan man mycket väl börja följa Dial H bara för att se vilka aparta superfigurer – med tillhörande krafter – den allt annat än traditionelle Mieville ska stjälpa ur sig. Mateus Santolouco gör ett fint jobb med att realisera Mievilles vanvettsfantasier med precis rätt mått av respektlöshet för sådana saker som anatomi och fysikens lagar (fråga inte hur Boy Chimney klarar av att balansera den där hatten på sitt dödskallehuvud…) – däremot är han inte riktigt lika distinkt (men absolut inte dålig) när det gäller att skildra Nelson och hans närmast utstuderat normala lowlife-miljö.

Det är också i det ”vanliga” som Mieville brister något. Hans böcker har så långt utspelat sig antingen i någon fantasivärld eller i England, och det märks tydligt att denna ärke-Londonbo inte alls har samma öra för dialog på amerikansk engelska – för Mieville är kanske en halvslummig storstadsmiljö i valfri amerikansk storstad lika mycket fantasy som parallellstäderna i The City & The City? Nelson och hans polare låter ibland som om Mieville lärt sig USA-tugg enbart genom att sträckkolla på lite väl valda HBO-serier. Sämre förebilder kunde man ju ha men klyschigt på sitt sätt är det ändå. Men detta är på det stora hela ett mindre klagomål; Mieville lyckas trots allt fint med skildringen av huvudpersonen Nelson och jag tänker definitivt sätta upp Dial H på min pull list för åtminstone ett par nummer framåt. Jag vill veta hur det går för denne stackars arbetslöse storrökare (när rökte en huvudperson i en DC-serie sist så här mycket? Förutom John Constantine?), och jag vill såklart se vilka knasiga superhjältar som kommer poppa ut ur den där telefonkiosken (bara det är ju en schysst metaseriereferens som heter duga) i framtiden. Make Mine Mieville!

PS Bonus också för stilrena omslag av mästaren Brian Bolland. DS

Trackback-adress