Efter 16 år av rättighetstvister har nyligen Grant Morrisons miniserie Flex Mentallo (1996) kommit ut i samlingsutgåva. Sällan har väl utropet ÄNTLIGEN! varit så välbefogat – det spelar i sammanhanget mindre roll att man kostat på en väldigt snygg hårdpärmsutgåva i storformat (med ny färgläggning av Peter Doherty), det stora är att man nu överhuvudtaget kan få tag på denna moderna klassiker utan att behöva jaga lösnummer i tvivelaktigt skick på eBay. Och nyutgåvan är också en fantastisk ursäkt för oss här på Shazam att presentera ett verk av giganten Grant Morrison i vår moderna klassiker-serie – man kunde valt bland många, från den uppmärksammade USA-debuten Batman: Arkham Asylum (står sig än idag) via Vertigo-klassikerna Doom Patrol, Animal Man och The Invisibles, till senare mästerverk som All-Star Superman och Batman: Incorporated. Men på många sätt står Flex Mentallo där som en muskulös Atlastyp (ha ha) i centrum av Morrisons seriegärning – i denna fyradelars miniserie hittar man många typiska Morrison-teman i frejdigt koncentrat, allt tecknat av Morrisons Glasgow-granne Frank Quitely på höjden av dennes förmåga. Jag läste nyligen om Morrison/Quitelys New X-Men och även om Quitelys illustrationer är geniala saknar de den närmast MAD-artade knasighet man ser hela tiden i Flex Mentallo.

Flex Mentallo-figuren dyker upp för första gången i Morrisons Doom Patrol. Han är en seriefigur vars skapare Wally Sage, via svårkontrollerade psioniska krafter, har fått Flex att ta steget ut i verkligheten, där han fortsätter att vara en lika rekorderlig och gammaldags hjälte som i Sages serier. Det faktum att den ”verklighet” Flex Mentallo kommer till i sig själv är en serietidning (Doom Patrol) är en medveten ironi som aldrig ligger långt borta – Morrisons idéer om superhjältar som modern mytologi och temat med fiktioner som blir verklighet är viktiga drag i Flex Mentallo. I miniserien får vi följa Flex i hans jakt på sin gamla superhjältepartner The Fact – parallellt med en berättelse om den mentalt instabile serieskaparen Wally Sage, som kanske eller kanske inte håller på att dö av en överdos droger och som samtidigt pratar i telefon med… någon om hur han i sin barndom skapade seriefiguren Flex Mentallo. Men Morrisons virvelvind av olika fiktionsplan stannar inte med dessa två: Flex poliskompis Harry verkar själv leva i en lite annan verklighet (där han bl a måste samarbeta med Flex gamla fiende The Hoaxer) och då och då får vi glimtar av hur en grupp superhjältar långt borta förbereder sig på att deras värld ska gå under… alla dessa plan blandas samman och knyts ihop som en Moebiusslinga både tajt och kittlande av Morrison – mycket av nöjet med Flex Mentallo består i att försöka lista ut hur allt hänger ihop, om det hänger ihop, eller om det ens är viktigt att det hänger ihop. Från den psykedeliska inledningen, där The Fact kastar en bomb som blir till Big Bang som övergår i en helt mundan scen där Flex Mentallo beställer frukost på den diner, till den lika abrupta som konsekventa avslutningen (mycket diskuterad av Morrisonologer) är det oklart om det ens finns någon ”verklighet” eller om allt bara är en serie.

För precis som fiktion/verklighet-temat från många av Morrisons serier föreligger som tydligast i Flex Mentallo, så ser vi också Morrisons fäbless för metaserie-element mest konsekvent här. Jag säger ”mest konsekvent” väl medveten om att de uppenbara metaserieinslagen är bra mycket tydligare i sista volymen av Animal Man, där ju Animal Man faktiskt får träffa sin ”skapare” Grant Morrison, eftersom meta-tematiken är mer subtilt uttänkt och genomförd i Flex Mentallo. Grant själv dyker inte upp här, snarare lämnas det hela tiden till läsaren att fundera på hur medvetna de olika figurerna är om att de är seriefigurer, och visuellt drar Quitely hela tiden uppmärksamheten till det ”serie-iga” med Flex Mentallo – upplösta serierutor, märkliga sidkompositioner, närbilder på rastreringar o s v – allra mest tydligt i omslaget till #4 (också inkluderat i samlingsvolymen), ett seriekonstverk på hög nivå som fortfarande ligger högt på min personliga ”Top 10 Comic Book Covers of All Time”-lista. Sedan innehåller serien också ett stort mått av metaseriehistoria, där Flex Golden/Silver Age-mässiga snällhet och redighet kontrasteras mot senare serie-erors mer ”verklighetstrogna” våldsamheter (hela tiden kongenialt illustrerade av Quitely, med Dark Knight Returns-parodiomslaget till #3 som typexempel). Faktum är att det är just superhjältarnas Silver Age som står i centrum för Morrisons dekonstruktionsförsök här, med sina knasiga SF-intriger och barocka skurkar – Flex Mentallos ärkefiende Mentallium Man, som kan byta mellan fem olika huvuden, alla gjorda av en viss sorts Mentallium (t ex Shocking Pink Mentallium eller Lamb and Turkey Mentallium), skulle såklart kunna varit hämtad ur en Stålmannentidning anno 1972 om man bara byter ut Mentallium mot Kryptonit. Sådana mer eller mindre uppenbara blinkningar till den (amerikanska) seriehistorien formligen dräller det av i Flex Mentallo, och de är alla utförda med en sprudlande lekfullhet. Morrison och Quitely må dra uppmärksamheten till erans absurditeter, men samtidigt står det också klart att de formligen ääälskar Silver Age-eran, knasigheter och allt. Det är särskilt talande att den genomsympatiske Flex själv aldrig förlöjligas i serien utan snarare presenteras som en helt o-ironisk hjälte, en trygg och stabil muskelskulptur man kan luta sig mot när själva verkligheten rämnar i sina grundvalar. Om någon kan hitta en mer från-hjärtat kärleksförklaring till allt vad superhjältar heter än Flex Mentallo får ni gärna berätta det för mig.

Och så Quitely. Nästan varenda enskild ruta i den här serien är ett modernt mästerverk, och då överdriver jag bara lite. Jag har redan nämnt de inledande scenerna – som sedan följs av en sekvens där Flex får demonstrera sina märkliga Muscle Mastery-superkrafter (som får orden ”Hero of the Beach” att projiceras ovanför hans huvud) där Quitely byter perspektiv så ofta att man blir yr: fram och tillbaka mellan grod- och fågelperspektiv varvat med febriga närbilder på serietidningsbomben som Flex desarmerar. Det finns ingen ”typisk” sidkomposition i Flex Mentallo: sidan kan vara en helsidesbild klyvd på längden av ett antal extra rutor lagda ovanpå, det kan vara fyra långsmala rutor som fyller upp sidbredden i bästa Authority, här och där saknar rutorna ramar, halva splashpages omgivna av mindre rutor o s v – Quitely använder verkligen alla trick i boken för att förmedla Morrisons historia om skiftande verklighetsplan – ofta fungerar rutornas placering som ledtrådar till vilket fiktionsplan vi f n befinner oss på. Figurerna själva kan ofta mångfaldigas, byta form, dras ut eller packas ihop i groteska förvandlingar, eller helt enkelt trängas ihop med tusen andra – Flex Mentallo är en plastisk, modellera-artad serie där skepnadsbyten är inbyggda i själva seriens natur (och där svettpärlor och ansikten/figurer som ”smälter” är en återkommande visuell trop). Quitely och Morrison tycks dela samma besattheter för det har sällan skådats en serie där text, bild och tematik är i så klockren samklang som Flex Mentallo.

Flex Mentallo är således väldigt tät och välplanerad, men den tidigare nämnda kärleken till mediet är så allestädes närvarande att den aldrig blir jobbig att läsa – eller ens känns pretentiös, vilket är en i sammanhanget enorm bedrift. Istället flödar berättelsen framåt som en livligt hojtande skolutflykt – det är hela tiden något mycket tilltalande barnsligt i tilltalet i Flex Mentallo. Den är, den tunga tematiken till trots, en väldigt lättläst och publikfriande serie. Och det är nog särskilt den kombinationen av medvetet, vuxet serieberättande och gammal hederlig trikåkärlek som gör Flex Mentallo till en modern klassiker.

Trackback-adress