Som jag tog upp i min introduktion till fenomenet The Shadow har hans äventyr i serieform bjudit på såväl potenta starkvaror som rent blask. Inför denna nylansering hos kungarna på pulptronen, Dynamite Entertainment, har farhågorna kring hur Garth Ennis skulle hantera denne favorit varit legio. Som bekant kan den karlen leverera såväl hjärtskärande våldsoperor som skräniga buskisschlagers beroende på humör. Vilken tonart skulle han välja för vedergällningens skugga?

Svaret får vi med omedelbar verkan då tidningen inleds med en makaber historielektion. Ennis går igenom omständigheterna för den japanska invasionen av Manchuriet 1931. Här får vi mänskligheten när den är som värst i en serie vedervärdiga bilder och text som beskriver japanernas härjningar med mord, övergrepp, våldtäktsläger och massgravar. Ciceron genom detta helvete är ingen mindre än The Shadow vilket leder oss fram till en i alla avseenden klassisk scen i sammanhanget: vår hjälte som konfronterar ett par av dessa japanska monster i New Yorks hamn om natten. Snart får Colt 45:orna tala och tecknaren Aaron Campbell fortsätta att visa upp sin infallsrikedom vad gäller onda ting som kan hända den mänskliga kroppen. Här ligger fokus på de rejäla utgångshålen som dessa grovkalibriga pistoler lämnar efter sig. Kaskader av rött blir visuella interpunktioner i färgläggaren Carlos Lopez i övrigt extremt nedtonade palett.

Det är en stark och skoningslös början på en tidning som sedan tyvärr inte riktigt lyfter. Scener med rättvisekämpens alter ego Lamont Cranston där han pratar med representanter från underrättelsetjänsten i Algonquins hotellbar, dras med både överdrivet långa textsjok och en del märkligheter på bildsidan. Det sticker till exempel i ögat på en van drinkare när ett Martiniglas skiftar storlek mellan rutorna från 8 cl till 4 och upp till 6 igen på en och samma sida! Tråkigt då Campbell lyckas ge särskilt huvudfiguren en intensiv närvaro och ett mycket eget visuellt uttryck med stildrag som både tänker nytt och knyter an till den väl etablerade bilden av hjälten. Hoppas på bättring och färre klaffel framöver.

Ett av de 12 (!!!) alternativomslagen till nummer ett. Illustration Jae Lee.

I en avslutande scen presenteras vi sedan för en mycket viktig spelare i dramat: anförvanten och kvinnan i Cranstons liv, den emellanåt kontroversiella Margo Lane. Hon introducerades i radioserien på 30-talet och endast motvilligt fick hon bli en del av böckerna ett par år senare. The Shadows skapare Walter B. Gibson verkar inte ha gillat tanken på amorösa eskapader för sin skoningslöse hämnare. Sådana problem har bevisligen inte Ennis som tidigare låtit Marvels enmansarmé Frank Castle/The Punisher smidigt svara ”Sure,” när en kvinnlig soldat frågade honom ”Do you want to jump my bones anyway?” under ett uppdrag i Afghanistan. Snarare än ett romantiskt interludium tjänar dock scenen med Lane till att ytterligare etablera vilken kall djävel Cranston är. Den kyliga distans han håller till dem som tycks stå honom närmast blir en indikation på allt han kan tänkas göra med sina fiender.

I likhet med många före honom blandar Ennis friskt från de olika källorna i figurens kanon. Så vi får här en extremt våldsbenägen vigilante med indikationer på vissa psykiska förmågor och en övermänsklig nit vad gäller demonstrerandet av att ”The weed of crime bears bitter fruit,”. Det är bara en av många väl använda The Shadowsentenser som inkorporeras i texten. Lyckligtvis anstränger sig Ennis även för att expandera vokabuläret av slagkraftiga enradingar. Tiden får utvisa hur väl han lyckas. Tillsammans med Campbell presterar han ett nummer som efter alla upptrissade förväntningar inte riktigt når de höjder man kunnat önska sig, men inte heller införlivar de farhågor jag haft. Det ger serien ett solitt fundament och väcker lusten att ta reda på vad som kommer härnäst.

Trackback-adress