Gick man bara på bakgrundshistorien till Richard Starkings Elephantmen hade det varit svårt att gissa att detta skulle bli de senaste årens kanske bästa SF-serie. Starkings är en erfaren brittisk seriesnubbe som vid sidan av diverse redaktörsuppdrag är mest känd som grundaren av Comicraft (startat 1992), ett serietextningsföretag som tar fram och säljer mängder med olika fonter specialdesignade för att användas i serietextning (Starkings har också tillsammans med John Roshell skrivit en bok i ämnet serietextning). Som ett led i reklamen för Comicraft hittade Starkings på figuren Hip Flask, en hårdkokt deckare som också råkar vara en (antropomorfisk) flodhäst (enligt uppgift kom Hip Flask till för att Starkings inte fick tillåtelse att använda vare sig Marvels eller DC:s figurer i sin reklam).

Hip Flask dök först bara upp i diverse reklamteckningar men flera av Starkings illustratörsbekanta tyckte idén med en flodhästdeckare var så rolig att de erbjöd sig att rita mer teckningar och undrade om inte Starkings kunde tänka sig att skriva en serie med flodhästen i huvudrollen. Tillsammans med skribentkollegan Joe Casey och den mexikanske illustratören Ladrönn satte sig Starkings således ned och hittade på en sådan serie, där Flask placerades i en dystopisk framtid tungt influerad av filmen Bladerunner. Det blev ett antal korta one-shots som publicerades i tre nummer under det tidiga 2000-talet – numren kom ut oregelbundet och aldrig mer än en gång om året. De samlades till slut i Hip Flask Vol 1: Unnatural Selection och Hip Flask Vol 2: Concrete Jungle. Starkings fick blodad tand och ville ge sig bortom oneshots och skapa en längre fortsättningsserie i Hip Flasks värld. Resultatet blev Elephantmen.

Året är 2239. Efter att Europa ödelagts av en pestliknande sjukdom startar världens nya supermakter, Afrika och Kina, ett krig om Europas kvarvarande naturresurser. Det kriget förs till stor del av s k Elephantmen, genmanipulerade djursoldater i jätteformat. När kriget tar slut beslutar FN att de överlevande elefantmännen ska återanpassas till samhället, och USA tar emot dem som flyktingar. Men om man designats och uppfostrats till att vara supersoldat är det inte så lätt att bli en välanpassad samhällsmedborgare – för att inte tala om hur svårt det är att hitta kläder i rätt storlek! Men elefanten Ebony Hide och flodhästen Hip Flask får i alla fall jobb som agenter för United Nations Information Agency i Los Angeles, där de har ansvaret för fall som på något sätt handlar om Elephantmen.

Intressant nog börjar Elephantmen istället med nya figuren Ebony Hide i huvudrollen – ett kanske nödvändigt grepp av Starkings eftersom Elephantmen-världen inte är riktigt likadan som den i de tidigare Hip Flask-serierna (där Hip är privatdeckare snarare än FN-agent och det inte nämns något om ett ödelagt Europa). Första volymen ägnas åt att presentera huvudfigurerna och seriens grundläggande konflikter (elefantmännen är såklart utsatta för rasism, och måste ständigt kämpa mot sin vilda supersoldatsnatur), men på ett sätt som helt undviker tråkig exposition: istället får vi närma oss karaktärerna genom vad de gör och säger, och världen växer fram gradvis medan vi följer Ebonys och Hips äventyr i ett futuristiskt LA. Deckarintrigen ligger på ett genialt sätt i bakgrunden och vi följer den aldrig direkt och linjärt: istället möter vi den i brottstycken, i avsnitt där Ebony och Hip ofta är bifigurer och fokus istället ligger på de människor som möter dem medan de jagar sina ledtrådar och slåss mot sina fiender. Vi träffar budflickan Miki, den unga tösen Savannah, hennes namne drottning Savannah som är gift med elfantmannen Obediah Horn, och många fler – Elephantmen bjuder i tillägg till allt annat ett färgstarkt och välskildrat persongalleri.

Temat ”Vad innebär det att vara mänsklig?” är den röda tråden i seriens första volym och alla de sju avsnitten ställer på olika sätt frågor om mänskligt beteende och mänsklig natur baserat på elefantmännens speciella position mellan människo- och djurriket. Naturligtvis blir det snabbt tydligt att Hip och Ebony på många sätt är ”mänskligare” än de grymma homo sapiens-skurkar de ofta konfronteras med – samtidigt som elefantmännen nästan dagligen måste slåss mot sina instinkter att döda allt som rör sig (släng dig i väggen, Wolverine – du har det lätt!). Människorna de möter reagerar också mycket olika på Hip och Ebony, vilket naturligtvis ägnas åt att belysa frågor om rasism, fördomar och liknande. Precis som all bra SF handlar egentligen Elephantmen om samtiden.

Dock är det verkligen inga moralkakor som serveras i serien, för allt är grundat i medryckande och spänningsfyllt serieberättande. Serien är också djupt förankrad främst i en europeisk serie-SF-tradition men också i SF-genren generellt: i grunden är det som sagt en dystopisk framtidsskildring med tydliga Bladerunnerelement, men här hämtas också från krigs-SF, cyberpunk, och till och med klassisk SF-skräck (att Frankenstein är en stor inspirationskälla torde inte förvåna någon). Dessutom bjussar Starkings i volym 1 också på fet pirat-action med en ”serie i serien” (som uppstår när Hip ska berätta en saga för den lilla flickan Savannah).

Illustrationerna är av toppklass hela tiden och som sagt känns Elephantmen mer europeisk än amerikansk eller till och med brittisk. Illustratörerna Moritat och Ladrönn tar huvudansvaret och det är ändå de som gör att det känns som om det finns en konstnärlig linje i serien, fast gästtecknarna avlöser varandra. De gör Hip och framförallt Ebony till figurer tyngda inte bara av sina kroppshyddor utan också av sina känslor och allt annat än trevliga minnen. Lite ihopsjunkna, med sorgsna ögon, och i Ebonys fall med hängande snabel, köper man fullständigt den massiva duon som världs- och våldströtta deckargestalter som verkar bära världens elände på sina genmanipulerat breda skuldror. Del tre, som nästan helt och håller består i att Miki ger första hjälpen till en svårt skadad Hip, är ett genialt exempel – Moritat får i det numret tydligt fram att Hips skador inte bara är kroppsliga; det är något annat som har sårat honom mycket mer.

De många gästartisterna används precis på rätt sätt: för att ge vissa nummer en unik och egen prägel som passar just med den historia som berättas. Jag älskar särskilt Tom Sciolis och Nick Filardis Jack Kirby-influerade stuk i ”The Elephant in the Room” och Chris Bachalos och Aron Lusens fart-och-fläkt-illustrationer av Hip som Captain Stoneheart i piratsagan ”Little Girl Lost”. Den som läser Elephantmen kommer utan tvekan hitta sina egna favoriter.

Till sist också några ord om själva utgåvan: liksom alla Elephantmen-samlingar är det mjukpärm, men väldigt påkostad sådan. Papperskvaliteten är hög, färgläggningen perfekt och man bjuds dessutom på en oerhörd mängd bonusmaterial i form av intervjuer med skaparna, konceptskisser, och långa essäer skrivna av Starkings själv om hur han influerats av sin barndoms (företrädelsevis) brittiska SF-serier, med många detaljerade exempelrutor. Faktum är att det totalt är över 50 sidor extramaterial i denna och övriga samlingsvolymer, och inte ett skvatt känns som utfyllnad: det är en unik inblick i processen och influenserna bakom serien, något som verkligen skämmer bort den seriöse serienörden. Och allt detta har man lyckats paketera för en närmast onämnbart billig penning – på Bokus ger man ynkliga 142 kronor för denna tegelsten till samlingsvolym. Jag rekommenderar alla Shazamläsare att snarast möjligt dra nytta av att man formligen skänker bort en mastig samling av en av de bästa SF-serierna på marknaden just nu.

Trackback-adress