Som en tjuvstart på vårt treårsfirande kommer en intervju med två tredjedelar av Apart förlag, Jimmy Wallin och Johan Kimrin. Utöver dessa två är Albumförlagets Jonas Anderson med.

Hur kom ni i kontakt med varandra och hur uppstod idén till Apart förlag?

JK: Jimmy träffade jag, ganska sent med tanke på omständigheterna, när han hade en workshop på Serieskolan i Malmö och bad mig och Germund von Wowern komma dit och bedöma studenternas arbeten. Jonas kontaktade jag när jag fick höra att han startat Albumförlaget som gav ut fransk/belgiska seriealbum på svenska. Jag sa att om han behövde hjälp med något ställde jag gärna upp i den mån jag kunde.

JW: Det första vi tre gjorde tillsammans var ju egentligen Albumförlagets utgåva av Launfest från Troy. Johan och jag delade studio när han satt med textningen av albumet. Eftersom det albumet innehöll en hel del franska ljudeffekter uppstod det ett problem med översättningen. Plötsligt satt jag och retuscherade för att få in svenska ljud istället. Ungefär så som jag gör med The Walking Dead nu. Jag och Johan bollade idéer i ett helt år innan det blev dags att slå slag i saken.

JK: Jimmy och jag har många idéer, men utan Jonas hade det inte varit genomförbart. Han är mest realistisk av oss för det mesta. Men hur han har  lyckats driva Albumförlaget, med tanke på hur mycket jobb det är med ett förlag, övergår mitt förstånd. Men jag är glad att han gör det. Utan honom hade jag aldrig fått läsa Zorn & Dirna eller Viktor Kasparsson, till exempel.

Berätta kort (eller långt om ni föredrar det) om er själva och vad ni bidrar med till förlaget.

JW: Jag är frilansande illustratör och serieskapare, sysselsätter mig med allt från workshops till att skriva manus för Bamse. När vi gör TWD retuscherar jag sidor, suddar bort text ur pratbubblor och försöker bli av med de allra mest amerikanska ljudeffekterna. Det är knepigare än det låter. När Apart är ute på mässor brukar jag teckna zombieporträtt av våra kunder.

JK: Jag har jobbat som allt från skribent och redigerare, till redaktör och projektledare för fler tidningar än jag orkar minnas just nu. Min styrka – och svaghet – är väl att jag är rätt anal när det kommer till detaljer. Som jag ser det är en perfekt översättning bortkastad om den är risigt monterat, och en fantastisk bild kräver bra papper, osv. Jag tycker att det är viktigt att den svenska utgåvan är minst lika bra som den engelska. Annars finns det som jag ser det i princip ingen anledning att köpa den på svenska (ja, förutom om man inte kan engelska då). Så jag jobbar hårt med att finslipa dialogerna tillsammans med översättaren, pilla med radbrytningar i bubblorna, välja rätt fonter och liknande nörderi. Jonas har huvudansvaret för den tunga förlagsbiten: avtal med licensgivare, distributörer, butiker, ISBN-nummer, fakturering, slutkorr… you name it. Han är dessutom den som ser till att folk som beställer direkt från oss har The Walking Dead innan de hunnit trycka på [send].

Hur valde ni ut The Walking Dead som er första utgåva?

JW: Alla tre gillar serien helt enkelt. Jag är en stor zombiefan och har följt serien sedan första samlingsvolymen släpptes i USA.

JK: Till skillnad från Jimmy var jag sådär imponerad av första numret när jag läste det. Det var ett prima hantverk, visst, men det tillförde inget nytt tyckte jag. Det var först långt senare, när jag läste första samlingsvolymen, som den golvade mig totalt. Plötsligt, efter introduktionen, fattade jag grejen – en serie som var zombietraditionen trogen, men tog det till helt nya nivåer. Jag kunde inte sluta läsa! Jag köpte volym 2 och 3 samma dag – jag bor precis vid Science Fiction-bokhandlen i Malmö som tur är – och två dagar senare hade jag läst allt som fanns ute då.

JW: Sedan är det ju klart att en viss teveserie haft ett finger med i spelet också.

Vilken figur i The Walking Dead har ni som favorit utan att spoila något för nytillkomna läsare?

JW: Dale är en skön gubbe, jag gillar honom.

JK: Hon dyker upp i volym 4…

JW: Ja, det är sant. Hon är också cool …

Papperskvalitén är suveränt bra och därav också trycket. Jämfört med Image utgåvor är det en fröjd att läsa er. Hur resonerade ni kring detta, jag antar att kostnaden blir högre?

JW: Den här frågan svarar Johan bäst på, det är hans förtjänst att albumen ser ut som de gör.

JK: Som sagt: för mig är det viktigt att vår produkt slår den engelska. Står man och väljer mellan en svensk och en amerikansk utgåva ska man spontant välja den svenska – för att den helt enkelt känns och ser bättre ut. Givetvis ska innehållet också vara minst lika bra, men det vet vi ju att det är… Dessutom finns det en annan aspekt på det här som går de flesta obemärkt förbi: vi har tryckt de här böckerna i Sverige, och på svenskt miljöcertifierat papper. För mig handlar det här också om hållbar konsumtion, försöka ta ett socialt ansvar och bidra till en sundare arbetspolitik. Vi kan hitta billigare tryckerier och papper, men någon (som redan har det sämre ställt) får i slutändan betala för det: miljögifter, utsläpp vid transport, usla arbetsförhållanden, ovärdiga löner. Jag är inte säker på att vi kvalificerar oss för att köra en Krav- eller Fair Trade-logga på The Walking Dead, men jämfört med mycket annat så slipper vi skämmas. För mig är det värt en mindre vinst per såld bok. I slutändan är jag säker på att vi tjänar på det, även om vi aldrig gör det ekonomiskt.

– Sen är det tveksamt om vi kan hålla oss till det här och fortsätta ge ut böcker som det ser ut nu. Vi kommer nog få varva med billigare alternativ – det är trots allt ett företag vi driver, och det handlar om rätt stora summor, som vi måste ha tillbaka för att kunna trycka nytt. Men vi gör vårt bästa och målsättningen är att alla som ser Apart-apan ska direkt veta att det är 100% kvalité de kommer få för pengarna. De ska aldrig behöva fundera på om de ska köpa eller inte. Apan ska alltid vara ett givet köp.

Hur har mottagandet av serien varit?

JK: Över förväntan. Vi visste att vi hade en smash hit här, men trodde väl aldrig att vi skulle behöva trycka en tredje upplaga av volym 1 innan det ens gått ett år. Alla recensioner är positiva och folk gillar oss på nätet, i bloggar och på Facebook. Det ser lovande ut, helt enkelt.

Den 20 mars släpps det tredje samlingsalbumet, I tryggt förvar, räknar ni med att hålla takten på ett album i halvåret framöver?

JK: Vår plan är att den ska komma ut oftare än så. Vi räknar med minst tre volymer om året, siktar på fyra. Det beror lite på andra omständigheter också.

Har du, Jimmy, snart tecknat av alla serieintresserade i Sverige som zombies?

JW: Det tror jag inte, jag känner minst fem serieläsare som inte blivit avtecknade ännu. Vi använder zombieporträtten som ett sätt att locka in nya läsare som kanske trodde att de lämnat serieläsandet bakom sig. På mässor brukar porträtten vara ett populärt inslag men det blir ganska slitsamt i längden. Efter en mässhelg brukar jag behöva vila handleden några dagar innan jag kan ta itu med mina andra uppdrag. Men som tur var är jag inte helt ensam om att teckna zombies, ibland rycker kära kollegor som Kim W. Andersson (love Hurts), Dennis Gustafsson (Viktor Kasparssons makabra mysterier), Max Gustafson (Samir) och Johanna Kristansson (Katten Nils) in och hjälper till med porträtten.

Hur skulle ni göra för att överleva en zombieepidemi i Sverige, särskilt med hänsyn till vår relativt begränsade tillgång till vapen jämfört med USA?

JW: Jag har en yxa i garderoben, just in case…

JK: Jag har förberett mig i flera år. Jag har köpt mig ett litet hus i skogen som jag håller på att zombiesäkra och har – låt mig låna Dexters formulering från volym 3 här – ”bunkrat röven full” med konserver. Jag kommer överleva zombierna där.

Ärligt talat, vad tycker ni om tv-serien. Själv ledsnade jag efter två avsnitt.

JW: Den har en varierande kvalité. Det är kul att se hur de lyckats överföra en del karaktärer till teveskärmen. Glenn och Dale känns som de stigit ut direkt ur serierutorna.

JK: Jag tycker att den har varit ömsöm vin, ömsöm vatten. Den började lovande, men blev snabbt rätt seg och långsam. I serietidningen går ju allt i ett rasande tempo. Det kan jag sakna i tv-serien. Ett tag var den så seg att jag gjorde jag annat medan den rullade i bakgrunden. Men de ryckte upp sig en bit in i säsong 2. Framförallt gillar jag att Kirkman ser till att överraska igen och att man, även om man läst serien, inte vet vad som ska hända. Folk man räknat med skulle dö hänger sig kvar, medan folk som mår förträffligt (nåja) i serietidningen plötsligt är zombier på tv:n. Men jag ser fram emot nästa avsnitt.

Däremot finns det en del riktigt bra zombiefilmer, vilka är era favoriter?

JW: Jag gillar Romeros tre första, framförallt Night of the living dead. Men jag gillar även Return of the living dead som var den första zombiefilm jag såg. Linnea Quigleys kyrkogårdsdans satte djupa spår i mitt tonårsjag… Av senare års zombierullar står Shaun of the dead i en klass för sig. Jag har ingen aning om hur många gånger jag sett den nu.

JK: Jag tycker även att 28-sviten är värd att nämna. Visst, det är inte hjärndöda zombies, mer testestoronstinna huliganer, men de har det där som bra zombiefilmer har: vad händer med människor (och samhället) när skiten träffar fläkten? Plötsligt är de inte så jävla mycket att hänga i julgranen ändå.

JW: Rage-zombies kallas de tydligen.

Har ni några planer framöver utöver The Walking Dead som ni i så fall kan avslöja för Shazams läsare?

JK: Som av en händelse har vi precis styrt upp avtalet för serieadaptionen av George R. R. Martins The Game of Thrones. Den kommer snart – med lite tur redan till SPX (numera: Stockholms Internationella Seriefestival 2012) sista helgen i april… Det är ni först med att veta, minsann. Grattis till scoopet.

Trackback-adress