Riktigt snyggt omslag av Lee Bermejo.

Ett par gånger de senaste åren har jag tänkt att det varit dags för mig att ta igen det jag missat av Ed Brubakers fantastiska Captain Americasvit. Har än så länge enbart läst Omnibus 1 och albumen med samlingsrubriken Death of Captain America. Men trots föredömligt pedagogiska insatser som Johans genomgång och lätt tillgängliga listor på albumens ordning har jag inte riktigt vetat var jag skulle börja. ”Det enda raka vore att köpa allt på en gång”, har jag tänkt, följt av ”Omnibusar är ack så dyra” och så där har det rullat på utan resultat. Så när nyheten om en helt ny serie med Bucky Barnes även känd som Winter Soldier nådde mig höjdes förväntningarna och beslutsamheten. Nu var det dags! Och efter Rikards seriepepp blev jag om möjligt än mer sugen på att läsa. Lyckas Brubaker och hans tecknare Butch Guice införliva löftet om stenhård agentaction? Jepp, det blir spoilers!
Utan tvekan är svaret på den frågan ett rungande ”ja”! Det här är verkligen Brubaker i sin finaste form där han tar välkända, för att inte säga nötta, superhjälteklichéer vrider dem ett halvt varv, lägger till sin egen magi och allt känns spännande igen. Introduktionen där Bucky och Natasha ”Black Widow” Romanoff som stiligt par ska infiltrera ett gammalt Department X-labb beläget i Las Vegas, är ett under av berättarekonomi och coolhet. Spirande romans mellan de två huvudpersonerna (en nyhet för mig), pendlandet mellan nutid och flashbacks, allt hanteras extremt väl. I korthet är huvudpersonerna på jakt efter ”sleeper agents” som placerats i Amerika, tänk en superhjälteversion av klassikern The Manchurian Candidate med Frank Sinatra, och som nu långt om länge aktiverats efter att någon köpt deras koder på svarta marknaden. Våra hjältar ligger steget efter och Bucky brottas med samvetskval eftersom det är han som tränat dessa ”enhanced agents of mass destruction”, om än under sovjetisk hjärntvätt.

Brubaker har sagt att han inspirerats mer av Europeiska serier när han skrivit detta. Influenserna märks även i teckningarna av Guice och den föredömligt nedtonade färgläggningen av Bettie Breitweiser. Här känns det mer XIII (av Jean Van Hamme och William Vance) än Ultimate Avengers. Tonen är lite stramare och kyligare än de ofta hetlevrade och flashiga illustrationer man är van vid i superhjältesammanhang. Till och med slagsmålen har en mer smutsig, resultatinriktad känsla trots den balettlika grace som uppvisas av Black Widow mitt i allt benknäckande. Då skrattar man desto mer när man i en ruta kostat på sig en liten blinkning till en oskyldigare tid för Marvel. Detta i form av en stor reklamskylt med en cigarrökande The Thing och texten ”The M.M.M.S. Wants You!”. Lyssna på The Merry Marvel Marching Socetys ledmotiv här!

Vackert par i fara.

Att mitt i all denna skönhet ha några invändningar kan tyckas småsint, men likväl kommer jag på mig själv med att undra varför vissa tecknare envisas med att göra sina serier till ”kändisspotting”? Att ge James Gandolfinis eller Telly Savalas ansikte till någon bifigur kan förstås vara ett sätt att visa sin uppskattning, men det riskerar också att lyfta läsaren ur fiktionen på ett inte helt snyggt sätt. Nåväl det är en ytterst marginell notering och inget som på något sätt drar ned helhetsintrycket.

För den här serien fortsätter att imponera hela vägen genom dessa två nummer. Intrigen blir snårigare och persongalleriet expanderas föredömligt till att inkludera allt fler som passar in i superagenthistorien. När jag mot slutet av det första satt med förhöjd puls av ren serieläsareufori och undrade om det kunde bli häftigare, ja då dyker det upp en gorilla med kulspruta som skriker ”Död åt Amerika!” på så vitt mina rostiga språkkunskaper kan avgöra korrekt återgiven ryska. Bara en sån sak. Och dylika ögonblick får man många av i den här serien var så säkra. Rekommenderas varmt.

Trackback-adress