Hela februari har rullat förbi utan inlägg från undertecknad. Jag förstår att abstinensen måste ha varit svår för er läsare och lovar att inte utsätta er för detta igen. Jag kan dock garantera att jag inte legat på latsidan, snarare tvärtom. Som min text om Howard Philips Lovecraft från november vittnar om, tycker jag väldigt mycket om denne skräckförfattare från Providence, Rhode Island. Vad som tagit upp mycket av min tid de senaste veckorna är förberedelser inför Stockholms H.P. Lovecraftfestival som går av stapeln mellan 26 mars och 1 april. Det kommer bli magnifikt! Läs mer om evenemanget här! 

Innan förberedelserna tog över min tillvaro utlovade jag som bekant en introduktion till pulphjälten The Shadow. Nu är det hög tid, så häll upp ett glas av något ädlare destillat, osäkra 45:orna, ta på dig slokhatten och läs vidare!

 

 

 

Omslag av George Rozen.

 

 

 

”Who knows what evil lurks in the hearts of men?
The Shadow knows…”

 

Med denna replik, följt av ett kusligt skratt, inleddes The Shadows äventyr när radioteatern var ett självklart medium för gestaltandet av storslagna historier. Karaktären fick en blygsam start som presentatör för Detective Story Hour, ett radioprogram från förlaget Street and Smith, under vårsäsongen 1931. När man upptäckte hur populär presentatören var hos lyssnarna vände man sig emellertid till tidningsskribenten och magikern Walter B. Gibson och bad honom skapa en karaktär till förlagets tidningar. Det blev succé. Under pseudonymen Maxwell Grant (namnet är en sammanslagning av Maxwell Holden och U.F. Grant, två kollegor från illusionistsvängen) kom Gibson att författa 282 av de 325 romanerna (en avslutad historia på cirka 80 sidor i varje nummer) i The Shadow Magazine. Bland övriga skribenter som dolde sig bakom namnet märks för övrigt Lester Dent, mest känd för att ha skapat Doc Savage, en annan klassisk hjälte från pulperan.

Publiken kunde inte få nog av The Shadows äventyr med magi, mystiska sällskap, galna vetenskapsmän och helt vanliga brottslingar, ingredienser som vid den här tiden inte var fullt lika nötta klichéer. Under guldåren runt mitten av 30-talet kom tidningen ut två gånger i månaden och sålde nästan ofattbara 300 000 exemplar. Andra världskrigets pappersransonering slog hårt mot förlagsindustrin och The Shadow Magazine kände också av effekterna. Och i samma veva fick pulphjältarna som bekant också ökad konkurrens i form av en mängd oäkta söner och döttrar i den då purfärska underhållningsformen serietidningar.  Utgivningstakt och upplagor fortsatte sedan att sjunka stadigt tills tidningen slutligen lades ner 1949. Under 60-talet återkom karaktären i en rad pocketböcker. Den första skrevs av Gibson och bar den lämpliga titeln Return of The Shadow (1963), resterande nio skrevs av Dennis Lynds (en av författaren Michael Collins många namn) som fick bli den sista att skriva som Maxwell Grant.

Vem är då The Shadow? I radioshowerna presenteras han som Lamont Cranston, välbeställd playboy. Magasinen ger dock en annan bild. Där antar The Shadow Cranston-personan bara när det gagnar hans kamp mot brottslighet. I boken The Shadow Unmasks (augusti 1937) avslöjas att han i själva verket är Kent Allard, äventyrare och pilot, som råkade krascha i Sydamerikas djungler. Där hittade han en förmögenhet han senare kunde använda under karriären som brottsbekämpare. Med en minst sagt stark profil, svart slokhatt, röd halsduk och tvillingpar av Colt 45:or (även Fantomens favoritvapen) är The Shadow en uppenbarelse man aldrig glömmer. Detta kan vi tacka illustratörer som Edd Cartier för. På sin digra meritlista har han runt 800 omslag och bilder för The Shadow Magazine och åter hundratals arbeten för exempelvis Astounding Science Fiction. Många av hans omslag är så ikoniska att de kopierats åtskilliga gånger av andra konstnärer och ofta får utgöra exempel när man diskuterar pulpkonst i de många glassiga blädderböcker som getts ut i ämnet.

Förutom ett knivskarpt intellekt och förmågan att byta mellan olika identiteter genom en kombination av smarta förklädnader och en uppövad manipulation av ansiktsmuskulaturen (!), kunde The Shadow även dra en slöja över motståndares medvetande med hjälp av de hypnotiska krafterna hos hans ring infattad med en eldröd opal. Hypnosen gjorde att han för sina antagonister verkade osynlig, en flyktig skugga.

Gibson drog mycket inspiration från sin bakgrund som illusionist och magiker när han skapade sin hjälte. Bland författarens övriga meriter märks att han spökskrev böcker åt utbrytarkungen Houdini, Houdini’s Magic och Houdini’s Escapes, och en del av The Shadows karaktärsdrag och knep hämtades från den välkände estradören. Bland hjältens magiska tricks märks förmågan att gå på glödande kol, framgångsrik utbrytning från en kinesisk tortyrmaskin och användandet av illusioner för att verka vara på flera ställen samtidigt. Gibson skapade under 30-talet en annan karaktär som drog ännu större inspiration från magins värld kallad Norgil the Magician. Han nådde dock aldrig samma popularitet som Gibsons mest kända figur.

Radioshowen sändes med olika sponsorer, bland annat Blue Coal vars reklaminslag hörs ofta när man lyssnar på avsnitten, och i olika former från juli 1930 till juldagen 1954. Många hann givetvis spela huvudrollen under dessa 24 år. Först ut var James La Curto följd av Frank Readick Jr. Men den för dagens publik mest kände aktören att ta sig an The Shadow är dock Orson Welles som dök in i rollen under hösten 1937. Han var då endast 22 år gammal och hade precis börjat göra sig ett namn inom teatern och radion. I samband med Welles debut gick The Shadow från att vara enbart berättare till en karaktär i egen rätt. Många avsnitt baserades på Gibsons historier, dock med vissa förändringar. The Shadow fick en kvinnlig medhjälpare i Margo Lane (spelad av Agnes Moorehead) och den tidigare nämnda hypnotiska förmåga som ej förekom i magasinen. Viss korsbefruktning förekom givetvis och ett par år senare introducerades Margo Lane även i The Shadows tidningsäventyr, trots att Gibson lär ha protesterat. Ungefär som Marvelserierna av idag skapas i en växelverkan mellan film och serier, så var radion en gång i tiden den plattform där många karaktäristiska berättelseelement dök upp första gången. Ett av de mest kända torde vara Supermans akilleshäl Kryptonit, som introducerades på radio 1943 och sedan kom att användas minst sagt flitigt i serierna. I The Shadows fall kan vi konstatera att senare versioner av karaktären blandar friskt från såväl bok- som radioäventyr i hur man framställer hjälten.

Radion är givetvis inte det enda medium utöver pulpmagasinen där The Shadow dykt upp. En hel rad filmer med variation i längd mellan 15 minutersavsnitt och spelfilmslängd, har gjorts om The Shadow. De tidiga versionerna, med titlar som Trapped, Sealed Lips, House of Mystery och The Red Shadow, hade mycket litet gemensamt med förlagorna. I The Shadow Strikes från 1937 är detektiven Lamont Granston (sic!) The Shadow. I likhet med många av de efterföljande filmerna och följetongerna närmar man sig böckerna men når av någon anledning inte hela vägen. Den som stilmässigt ligger närmast förlagan, trots att man även här tagit sig vissa friheter med pulpmaterialet, är faktiskt den senaste från 1994 där Alec Baldwin gestaltade mannen som vet vad som döljs i mäns mörka hjärtan.

The Shadows seriekarriär började 1940. Walter Gibson skrev merparten av seriens manus och stod även bakom en dagstidningsstrip baserad på hans romaner som gick under perioden 1940-42. I slutet av 40-talet gick The Shadows karriär som nämndes tidigare neråt och även serietidningen lades ned 1949. Under 50-talet fick man klara sig utan nya äventyr. 60-talet började lika illa. Archie-förlaget gjorde dessvärre alla en otjänst när de 1964-65 gav ut en The Shadow-serie. Borta var mystiken, dimmiga hamnkvarter och vrålande 45:or. Istället fick alla se karaktären skändad när han hoppade runt i gröna och blå kallingar och vevade efter töntiga skurkar och pratbubblor med katastrofal dialog. Vissa seriekännare hävdar att det här är den sämsta serie som publicerats.

Bättre upp blev det när Denny O’Neil (känd bl.a. för sina många strålande manus till Batman och Green Arrow & Green Lantern) tillsammans med Michael Kaluta tog sig an The Shadow under 70-talet. Deras serier förvaltade Gibsons arv väl i allt från stämning till tidstrogna detaljer och hårdkokta illustrationer av Kaluta. I Sverige gick serien i antologitidningarna Serie Tidningen, Topp Serien och senare i Gigant. Då serien kom ut på DC blev kopplingen med en annan mörk hämnare, Batman, naturlig. The Shadow gästspelade i nummer 253 och 259 av Batman. Kalutas och O’Neils serie räckte i 12 nummer innan den lades ner, men 1988 återförenades de med albumet Hitler’s Astrologer. Den gången stod Marvel för publiceringen. Albumet är riktigt bra vilket gör det faktum att man på tryckeriet klantade till det och inte fick med det sista uppslaget i böckerna än värre. Jag har letat och jämfört såväl inbundna som vanliga albumutgåvor och det är tyvärr samma fel i all upplagor. Den som vet något om de förlorade sidorna ur Hitler´s Astrologer får gärna höra av sig!

En annan seriegigant, Howard Chaykin, tog sig an Gibsons hjälte 1986. I miniserien Blood and Judgment grävde han djupt i The Shadows bakgrund och förde honom sedan in i nutiden. Serien kommer för övrigt i nytryck nu när Dynamite Entertainment släpper sin version av The Shadow i april. En rad meriterade serieskapare som Bill Sienkewicz, Gerard Jones, Eduardo Barreto och Gary Gianni m.fl. gjorde att hjälten var en sporadisk men stadigt återkommande närvaro i seriebutikerna under 80- och 90-talet då licensen hoppade mellan DC och Marvel i olika omgångar. Vissa historier, som Body and Soul (av Andy Helfer och Kyle Baker) där The Shadow och merparten av persongalleriet förvandlas till cyborger, gör sig nog bäst i serievärldens skamvrå. Den senaste serien kom 1995 i form av en crossover med The Shadow och samtida hjälten Doc Savage. Då var det Dark Horse Comics som höll i merparten av pulplicenserna. I april är det som sagt dags att höra brottsbekämparen skratta igen. Garth Ennis står för manus och tecknar gör Aaron Campbell. Jag hoppas verkligen på en ny vår för denne klassiske hjälte. Så låt oss alla hoppas att Ennis håller sig i strama tyglar och fattar att våldsslapstick och The Shadow inte går ihop. Häng kvar hos Shazam så får ni snart veta mer!

Trackback-adress