Holy three-year delay Batman! Minns ni J M Straczynskis miniserie The Twelve? Om ett gäng 40-talshjältar som gör en Captain America och vaknar upp i 21:a århundradet efter att ha blivit kryofrysta av nazister? Om ni inte minns den är jag inte förvånad – det skulle bli en miniserie om 12 nummer, 8 hann komma ut under 2008 men sen rök Straczynski ihop med Marvels chefredaktör Joe Quesada och vägrade göra färdigt serien. Förrän nu! Inte vet jag vem det är som bett om ursäkt, men häromveckan kom alltså The Twelve #9 ut – efter ett uppehåll på drygt tre år (sen i januari 2009)! Här har vi alltså något som kan klå både Alan Moore och Grant Morrison i fråga om förseningar. Är det då värt väntan?

Påpassligt nog finns första halvan av The Twelve att tillgå både i hård- och mjukpärm för den som missade den här serien första vändan. Själv fick jag gräva ett tag i min seriekällare för att hitta de gamla numren, det har gått många arkiveringscykler sen #8… Men någon form av repetitionsläsning är nog av nöden, för i #9 kommer en stor payoff i huvudintrigen (som varit i görningen sen #1), plus några viktiga avslöjanden i ett par bihandlingar – avslöjanden som alltså är i stort sett meningslösa om man inte följt serien innan.

Nominellt utspelar sig The Twelve i det normala Marvel-universat men samspel med andra hjältar och Marvelföreteelser är icke-existerande: Straczynski föredrar, precis som i superhjälteeposet Rising Stars, att bygga sin egen värld. Så här långt kommer i berättelsen uppehåller han sig inte särskilt mycket vid de nedfrysta hjältarnas svårigheter med att anpassa sig till det moderna livet (något som var ett viktigt – och väl skildrat – tema tidigare i serien) utan fokuserar istället på att driva på intrigen med hjälp av det karaktärsbygge han redan gjort. Det är överlag bra gjort – läser man #8 och #9 efter varandra känns det inte alls som om det gått tre år mellan numren. Däremot är serien stundtals väldigt pratig, som om Straczynski i efterhand ändå försökt peta in lite extra förklaringar för eventuella nytillkomna läsare.

Jag är glad att kunna rapportera att pulpvibbarna är kvar – 40-talshjältarna är klockrena, en fingertoppskänslig blandning av töntiga och coola, med berättaren Phantom Reporter i spetsen. Klar pulpbonus också för scenen där Dynamic Man förevisar sina krafter i en demonstration inför en fullsatt fotbollsstadion! Chris Westons teckningar håller liksom tidigare hög klass och hans väldigt realistiska stil håller The Twelve fast förankrad i en pulpkontext (snarare än en traditionell superhjälte-dito). Särskilt Phantom Reporter och The Blue Blade borde få nån slags retropris för sina munderingar – begreppet ”gayikon” kommer osökt till sinnes när man konfronteras med Blue Blades bara bringa och muntra mustasch.

Är det värt tre års väntan? Det vete fasiken. Men en bra serie är det i alla fall, och kollade ni inte in The Twelve back in the day så har ni all anledning att göra det nu.

Trackback-adress