Igår skrev jag om slutet på Punisher MAX och idag vill jag säga några ord om slutet på David Liss kritikerrosade avslutning på Black Panther – en smart omstöpning av hjälten från Wakanda i pulpform.

Efter upplösningen av Daredevil-arcen Shadowlands (något av ett lågvattenmärke under de senaste årens Daredevil-utgivning om ni frågar mig) tog Marvel det något oväntade greppet att låta Black Panther ta över Daredevils numrering, och tidningen bytte namn till Black Panther – The Man Without Fear. Dessutom gav man manuspennan till en i seriesammanhang relativt oprövad David Liss (som dock hade ett antal historiska romaner på meritlistan). Ett vågat grepp men kritiken kom på skam: med stor draghjälp av namnkunnige illustratören Francesco Francavilla blev Black Panther en succé och David Liss slog igenom ordentligt (han har nu flera andra serieprojekt på gång).

SPOILERS följer efter hoppet!

Efter att ha tampats med bl a rumänska gangsters, Kraven the Hunter och, något otippat, Hate Monger, tog Black Panther även över Daredevils klassiske fiende Kingpin (minns någon när Kingpin faktiskt var Spindelmannens klassiske fiende?) och det är striden mot denne som får sitt klimax i detta avslutningsnummer. Kingpin har försökt ta över The National Bank of Wakanda (anar man ett försök att vara relevant i bankkrisens tidevarv?) vilket naturligtvis gjort Black Panther sur, så han har dragit ihop ett gäng polare för att stoppa det hela. Finalen, liksom tidigare nummer, tecknas av Mike Avon Oeming – en illustratör jag normalt har den största respekt för (se vidare Powers), men i det här sammanhanget blir hans cartooniga stil där manliga hjältar tenderar att ha överdimensionerade överkroppar och pinnsmala små ben helt enkelt för lättsam om man jämför med Francesco Francavillas starkt pulpinfluerade och mer low-key illustrationer (ö h t har gästtecknarna, bl a Jefte Palo har ju varit med förut, varit en svag punkt i Black Panther, just för att Francavillas illustrationer funkat så bra ihop med vad Liss velat uppnå på manussidan). Dessutom frångår även Liss pulpkänslan till förmån för en mer klassisk mainstreampunchup – Black Panther har samlat ett ”team” (bestående av bl a Luke Cage, Falcon och systern Shuri) som kan ta sig an motståndarnas ”team” (Kingpin, Lady Bullseye, Typhoid Mary och ett otal ninjor), och på den vägen är det.

Dessutom är det oroväckande mycket ”tell don’t show” i det här numret: alla bifigurer upprepar hela tiden mantrat om hur smart och taktisk Black Panther är, men när det kommer till upplösningen har den gode T’Challa bara använt sig av ett trick som typ Absorbing Man skulle sett igenom på fem sekunder. WTF? Kingpin går på The Old Gypsy Switch? Det är till att ha legat av sig där borta i ninjatemplet, Wilson.

Stämmer man dock ned förväntningarna är det här trots allt en helt OK avslutningsshowdown med betydligt mer klassiska trikåinslag än tidigare nummer av Black Panther. Den lätta ”We’re getting the band back together”-känsla som följt denna sista arc får ändå en rätt skön feelgood-kulmen när T’Challa har ett redigt bromance-snack med Matt Murdock på slutet. Och även om Mike Avon Oeming inte är rätt kille att teckna en pulpig Black Panther så har han ändå bra känsla för ninjas, och med tanke på hur många som dyker upp i det här numret så är det faktiskt en god merit. Men även om slutbetyget blir strax över medel så går det inte att komma ifrån att #529 är en klar underprestation med tanke på vad som försigått tidigare i Black Panther. Trist.

Trackback-adress