Jaha, så har då alltså Jason Aarons och Steve Dillons MAX-version av Punisher nått sitt slut i och med #22. Enligt Aarons efterord i tidningen var det heller aldrig fråga om någon för tidig nedläggning utan i själva verket en planerad begränsad historia. Och det har varit en underhållande historia som har svängt fram och tillbaka i fråga om stämning och tematik. Det började som en blinkning, för att inte säga ogenerad hyllning, till Garth Ennis och Steve Dillons legendariska Punisher-serier från 2000-02, där Aaron verkade göra sitt yttersta för att kanalisera Ennis speciella typ av äckel-splatter-humor. Kiss-och-bajshumorn fick fullt spelrum i andra arcen Bullseye och det var nånstans där, bland allt spekulativt underhållningsvåld, jag var millimeter ifrån att släppa serien från min pull list. Men något höll mig kvar och jag belönades med en abrupt svängning till nattsvart elände där Aaron på allvar började uppfylla löftet från de första numren: så här skulle det vara om Punisher fanns i verkligheten. Och nu har det hela nått sin kulmen med detta epilognummer som följer på sista arcen Homeless. Är det en värdig avslutning. Definitivt. Och MASSIVA SPOILERS följer efter hoppet. Allvarligt talat: läs inte min recension om ni inte redan läst Punisher MAX #22.

Serien slutar nämligen på det enda sätt en serie som vill göra en verklighetsbaserad version av Punisher kan sluta: med Frank Castle, sönderskjuten bortom allt förstånd, på en bårhusbrits. Och nej, det här är inget vanligt superhjältetrix, ingen klon, ingen tidsresenär, ingenting sånt. Franks showdown med Kingpin slutar med att Frank (och Kingpin) dör. Punkt slut. Kvar finns bara överste Nick Fury, som agerar berättare i numret, och förser serien som helhet med en brinnande intensiv coda. Franks eländiga liv accentueras ännu tydligare när Fury går omkring i dennes gamla hem, hittar hans ”war journals”, och så vidare – viger man sitt liv åt att döda brottslingar blir det, kort och gott, ett väldigt torftigt liv. I glimtar får vi också se hur det går för ett par av de överlevande bifigurerna – Vanessa Fisk och Elektra (MAX-versionen alltså), och det är inget direkt lyckligt slut för dem heller. Live by the sword, die by the sword. Och i slutänden, som Fury säger, är allt ändå meningslöst. Frank har inte lyckats förändra någonting – de skurkar han dödar avlöses ständigt av nya. Och precis i enlighet med den totala nihilism som serien slutar i, visar det sig att Franks död trots allt har en konsekvens: en våg av vigilanterättvisa genom New York där medborgare till slut tar lagen i egna händer och själva börjar döda skurkar. Det som hindrar mig från att ge ett toppbetyg åt den här avslutningen är det obehag finalen väcker: Aaron presenterar denna vigilantevåldsvåg som något eftersträvansvärt, ett positivt arv från Frank Castle till samhället – en skildring som tydligt understryks av Furys positiva reaktion. En enda ruta om hur någon av vigilantegrupperna råkar döda en oskyldig hade raketat den här serien upp till klassikernivå. Istället når den inte riktigt ända fram – en våldskritisk skröna som i slutänden inte förmår göra upp med sin spekulativa grundton.

Trackback-adress